Minnen nedtecknade av en allvarlig spjuver
BOKMinnenTorgny LindgrenNorstedts förlag
"Minnet är en plats där man bara hör ekon och ser skuggor. Minnet är synens gråstarr och hörselns tinnitus. Det sliter i spindelväv", skriver Torgny Lindgren och citerar proletärförfattaren Carl Emil Englund.
Och återkommande i Lindgrens nya bok är just frågan: Hur förhålla sig till något som med tiden blir allt grumligare och lika greppbart som en blöt tvål?
"Jag har inga minnen", säger Lindgren till den påstridiga förläggaren och förklarar att han i stället i snart ett halvt sekel försörjt sig på sina inbillningar. Och att han tänker fortsätta med det.
Ändå är det just minnen som Lindgren låter oss tal del av i hans nya bok. Och som oftast är han en fröjd att läsa. I alla fall om man som undertecknad är svag för historier om gubbar och käringar i små gudsförgätna hålor i till exempel Västerbottens inland.
Släkten är värst brukar det heta, men i Torgny Lindgrens fall är den en djup källa att ösa ur. Som till exempel "han farbror Hjalmar" som ansåg att Churchill var kommunist, att penninglotteriet styrdes av socialdemokraterna och att regeringen hade planer att sätta alla folkpartister i koncentrationsläger. Och för vilken den tolvårige Torgny ihärdigt får förklara Mozarts storhet, medan Hjalmar bara hör konstiga ljudvågor.
Det skulle dock vara främmande för Lindgren att håna dessa så kallade orginal. Tvärtom är det en kärlekförklaring de får, även om den stundtals också kan vara av det bitigare slaget.
Man ska inte förhäva sig, det är styggelse Torgny Lindgren lärde sig som liten i Raggsjö i Norsjö församling. Ändå kan det ibland kännas lite koketterande i Lindgrens sätt att framhålla sig själv som inget speciellt, och som en som hela livet sysslat med saker som det inte vara meningen att han skulle hålla på med. För att några sidor senare låta en förstå att "livsprogrammet" hela tiden varit att skriva 32 böcker. Men nu är förstås Torgny Lindgren en ironiker av stora mått som ska läsas lika mycket mellan som på raderna.
Och det slår mig Lindgrens sätt att avsluta ett stycke eller längre textsjok med en lakonisk touch inte så lite påminner om Slas eller Bengt Pohjanens prosa.
Som 72 år gammal och en av De aderton sedan 1991 och hyllad som författare och översatt till över trettio språk har Torgny Lindgren förstås mycket att berätta. Och med det många minnen både från slott och koja.
Ändå är det i mötet mellan pennan och papperet, när tanke blir till ord som bildar meningar och berättelser, som Lindgrens tungsinne och melakoliska personlighet på allvar livas upp. Och när formen, den heliga formen, hittas då kan allt hända.
Då kan prosan ge en förnimmelse av den bästa pölsan eller kalvlever med lingon, det sistnämnda den enda maträtt som tillnärmelsevis liknar operasångaren Erik Saedens röst, enligt Lindgren.
Nämnda Saeden är tillsammans med Bruckner, Mozart och Bach några av de Lindgrenska husgudar som passerar revy i boken. Förutom den största av de alla, den sedan 1955 döda tyske författaren Thomas Mann, som Lindgren beskriver som en "främling" som hållit ihop hans liv de senaste 50 åren.
Minnen är en bok att njuta av. Skriven av en allvarlig spjuver som i falskheten ser en kvalitet, betraktar hallucinationer som omistliga och, apropå sin kärlek till människans bästa vän hävdar:"En gång var vi alla hundar".
Så jobbar vi med nyheter