Dropparna föll från himlen, först sporadiskt. Sedan som en vild kaskad. Gästerna hängde med hakorna på fönsterbrädorna och muttrade.
– Låt gå då, sa jag. På med regnkläder.
Den minsta gästen som närmast liknade ett troll med små, vassa, elaka tänder ställde sig i målet. De övriga var utespelare. Sedan jag. Som vanligt var jag ensam på mitt lag.
– Först till fem vinner!
Snart låg jag under med fyra noll. Värt att notera: Det här var flera somrar sedan. Därför blir slutsatsen att det är de regniga dagarna man minns. Solen grumlar minnet. Allt som i ett töcken, med bara brottstycken kvar. Men den här dagen var annorlunda.
Vid 4–4 fick gästerna åt nerverna. En lös tåfjutt från min vänster letade sig igenom hela försvaret. Men lilltrollet med de vassa tänderna kastade sig tvärs över mållinjen i det blöta gräset och räddade med fingertopparna. I nästa anfall var min kraft slut. Som alltid. Jag är den som förlorar. Bäst så, annars blir gästernas bitterhet outhärdlig.