Minimalismens implosion?
KONST0. Andres Ramirez GaviriaLab09, Luleå
Foto:
Men så plötsligt imploderar kuben och splittras i tusentals fragment.
Konstnären Andres Ramirez Gaviria, som skapat verket 0., har monterat en vakuumpump i den täta glaskuben och när tryckminskningen når sin kritiska punkt förstörs kuben. Och genom att driva reduktionen till dess yttersta spets har han ifrågasatt den minimalistiska ideologins fundament och tittat på 1900-talets konst med 2000-talets glasögon.
Det är ett verk som får mig att reflektera över konsthistorien och de komplexa händelseförlopp som lett fram till det konstbegrepp vi rör oss med i dag.
För en del är minimalismen den sista modernistiska stilen, men det var också minimalismen som kom att inleda en kritisk debatt och en vilja att öppna verket mot sin omgivning, sociala och historiska sammanhang och som i slutändan ledde fram till ett ifrågasättande av den modernistiska estetiken. Ja, ett ifrågasättande av själva konstbegreppet.
I den utmärkta skriften Minimalism och Postminimalism med förord av Sven-Olov Wallerstein noteras att minimalismen tog ett steg bort från verkets autonomi och det öppnades mot rummet och kontexten, medan många modernistiska verk här nådde vägs ände.
För exempelvis konstkritikern Clement Greenberg var modernismen en renodling av det specifika. Och för bildkonstens del innebar det ett sökande efter objektets/konstens autonomi och självreferens.
Men det paradoxala i minimalismen var att dess initiala sökande efter ett minimum av illusionism slutade i vardagens föremål på ett sätt som ifrågasatte själva begreppet konst.
Genom bruket av industriella produktionsprocesser kom minimalismen också att innebära en kritik av idén om konstnären som unik upphovsman.
Wallerstein påpekar också att minimalismen kom att lösa upp ramen i vidare mening, "det vill säga den gräns mellan betraktare och verk som är avgörande för att det ska kunna uppfattas som ett autonomt objekt och bli föremål för ett rent smakomdöme".
Allt detta tar Andres Ramirez Gaviria med i beräkningarna då han skapat 0. - ett verk som är skenbart enkelt, men som rymmer en avgrundsdjup konsthistorisk komplexitet.
Hans verk går i närkamp med minimalisternas besatthet av det maskintillverkade. Hans kub är perfekt maskintillverkad, videon gjord av ett filmproffs och konstruktionen gjordes av en fysiker för att åstadkomma en perfekt implosion - en slags självdestruktionens minimalistiska perfektion, med oundvikliga referenser till exempelvis Gustav Metzgers teorier om självdestruktiv konst och Jean Tingeulys självförstörande verk Homage till New York från 1960.
Metaforiskt låter Gaviria minimalismens idéer implodera i videon.
Man kan också säga att Gaviria dematerialiserar det minimalistiska objektet genom att förflytta det från det fysiska rummet, konsthallen, till videon på väggen och en representation genom rörlig bild där han låter kritiken av den idealiserade formen möta en ytterst idealiserad och stiliserad form av självförstörelse.
Det är också här som verket tillför något till betraktaren, som en kommentar till konsthistorien, formulerad genom nutidens blick på den rörelse som födde många av de tankar som dagens konst fortfarande bär spår av.
Så jobbar vi med nyheter