34-åringen är född och uppväxt i Boden. Med en psykologiexamen i ryggen har hon jobbat på en myndighet i Luleå, men under föräldraledigheten förra året tog skapandet allt större plats i hennes liv.
– Konsten har alltid funnits där, men jag har aldrig vågat tänka att det skulle finnas möjlighet att göra det till ett yrke innan dess.
Hon chansade och sa upp sig från sin arbetsplats med hopp om att hitta ett liknande jobb på hemmaplan i Boden. När hon inte fick heltidsjobbet som sökt, såg hon det som en möjlighet att prova drömmen om att satsa på konsten.
– Slumpen gjorde att jag vågade. Det var väldigt svårt att lämna tryggheten och att våga, men jag hade ångrat mig så mycket om jag inte provade.
Idag jobbar Mimmi Strandkvist enbart med sitt eget företag där hon skapar och säljer sin konst. Skapandet har stor betydelse i hennes liv, berättar hon.
– Jag är en ältare och övertänker allting ganska mycket, konsten blir ett sätt att komma ifrån verkligheten. Det blir lite terapi, men också att man får dela med sig av känslor som andra kan dela med en.
Inspirationen kommer från både känslor och iakttagelser. Hon använder också verktyg från sin examen i psykologi.
– Mitt intresse för människors tankar, känslor och beteenden speglas mycket i mina verk, säger Mimmi Strandkvist och berättar att hon ofta använder sig själv som modell på referensbilder som hon tar med fjärrutlösare.
– Jag har en tavla med en mage som sticker fram och det är inte så många som ställer upp på en sån bild.
Hon fortsätter:
– Jag kan våga lite mer och visa lite mer skavanker. Ofta vill andra man fotar ha bilder där de ser bra ut, jag är mer intresserad av det som inte är norm-perfekt.
Torsdag 29 augusti är hon en av utställarna på Kulturnatta i Boden. En möjlighet som hon menar betyder mycket, som lokal konstnär.
– Jag är rätt okänd lokalt, så det är verkligen ett jättebra sätt att nå ut till folk. Jag är jättetacksam att sådana här evenemang finns.
Hon avslutar med värdet av att få höra publikens tankar:
– Jag skapar något som jag har en känsla av, men som jag inte kan få ut i ord, medans betraktaren väver in en betydelse i det. De kan sätta ord på det bättre än jag själv kan göra.