"Även om det är svårt eller obehagligt att förklara vem jag är måste jag ändå försöka", förklarar nobelpristagaren Czeslaw Milosz inledningsvis i sin essäistiska memoarbok, Mitt Europa. Samtidigt tar han avstånd från "de djupdykningar i det undermedvetna" som var på modet när boken skrevs (1955, verket är en nyutgåva).
Det nedre källarrum vi alla bär på bör man inte bryta sig in i, menar han. Men då och då är han ändå framme och känner på dörren till det där rummet, får ibland upp den och står där inne och trevar i mörkret.
Vi möter, var han än befinner sig, en glänsande stil. Milosz summerar elegant och lärt den europeiska historien och byter ständigt häst; ofta tar han sig fram enbart med minnets hjälp men sadlar då och då om och blir spränglärd historiker, bitsk satiriker och egensinnig litteraturvetare som tänker högt.
Milosz föddes i Litauen och växte upp i Polen. Hans Europa är alltså beläget österut. I hans släkt fanns en handelsman på 1500-talet, ett antal officerare, ett par upprorsmän, en outsider som samlade på hattar, en lejontämjare och en stor poet. Just medvetande om vårt ursprung är en måttstock som gör oss mindre benägna att fuska, menar Milosz. Han själv kom från ett socialt sammanhang där pengar aldrig hade någon avgörande roll, de var inte ens erkända som en allmän måttstock.
Vilnius, hans ungdoms stad, är på tusen sätt splittrad, etniskt, religiöst, historiskt. Här går Milosz till rätta med olika folk i rätt svepande ordalag. Östeuropéerna i allmänhet har "intellektuell iver, lidelsefullhet i diskussioner, sinne för ironi, friskhet i känslorna och geografisk uppfattningsförmåga" men blir aldrig vuxna och "regeras av ett inre kaos".
Tyskarna är tunga och tröga och saknar som polackerna fantasi, förmåga att improvisera och kan aldrig driva med sina makthavare. Det känns lite våghalsigt. Det är väl människors gemensamma erfarenheter som får dem att reagera på ett visst sätt, inte "nationella egenskaper"?
Det händer att de maniska analyser där Milosz korsar djupt personliga känslor, refererar obekanta politiska sammanhang och gör skarpsinniga ideologiska utblickar blir svåra att följa. Den täta och myllrande texten rör sig mycket snabbt eller stannar upp i personliga uppgörelser som kan kännas både trassliga och abstrakta; man faller då både igenom texten och fastnar i den.
Milosz blev kvar i Warszawa under kriget. När upproret i staden bröt ut sprang han som en jagad råtta från hus till hus, greps av tyskarna men räddades av en nunna! Som alla stora andar var han också arbetsnarkoman och när det var som svårast skrev han ändå på. "Jag skulle fortsatt att arbeta även om jag hade hängt med ena foten fastsurrad vid taket", skriver han.