Midsommar, ja nu är vi där igen. Svårmodet och melankolins stora högtidsdag. Blommor under huvudkudden, bränt kött på grillen, snaps på bordet, dans kring en lövad stång i den ljusa natten och kanske ett resultat i slutet av mars påföljande år.
Så har vi hållit på sedan bronsåldern, firat att solen vänder och mörkret återvänder. Helt obegripligt. Det är ju som att läsa inledningen av Arto Paasilinnas roman ”Kollektiv självmord”. En mästerlig beskrivning av det nordiska svårmodet.
Eller kanske är det just det vi gör, vi firar inte solen och ljuset utan vårt svårmod. Att allt går åt helvete i alla fall, som pessimistkonsulten Ronny Eriksson sjunger. Sedan får solen lysa hur mycket den vill, hela natten.
Hippokrates hävdade att detta med melankoli handlar om kroppsvätskornas balans och att det är den svarta gallan som ger melankolin. Kanske hade han firat midsommar i Norrbotten och anat svärtan i gallblåsorna.
Och inte bara Norrbotten. I Anders Zorns berömda målning ”Midsommardans” från 1897 finns ingen direkt glädje, inte ens solen lyser över paren som med allvarliga ansikten gör det som liksom ska göras. De dansar med stadiga tag. Är det midsommarafton, så är det.
Midsommaren i den svenska litteratur bär också det där svårmodiga draget. I Strindbergs "Hemsöborna" sätter Carlsson in en stöt mot madam Flod, men passar samtidigt på att kurtisera pigan Ida och försvinner med henne ut i hagen i den mellansvenska, dunkla sommarnatten. Kvar står gumman Flod ”och gammal eld slog upp, gömd under två års aska”, skriver Strindberg. Så inträder hennes melankoli över de unga paren som hon ser försvinna ut på ängen, men där hon själv står kvar utan Carlsson.
Tove Jansson vände på det idylliska midsommarfirandet och skrev barnboken ”Farlig midsommar”. Här hotas Mumindalen av en katastrof, en vulkan som orsakar översvämning så en hel teater flyter iväg liksom ett par fientliga hemuler. Så även i Mumindalen finns det en dyster midsommar.
Men nog om svårmodet denna midsommarafton. Låt oss lyssna till Nobelpristagaren Eyvind Johnsons minne av den norrbottniska midsommaren. Han bjuder i stället på eufori. ””Här rullade ett så vackert stycke Norrbotten förbi. Nu var det grönt, fingrönt, midsommargrönt”, skriver han i ”Romanen om Olof” och då känner vi att nu ger vi svårmodet på båten, går ut i midsommarnatten och njuter av det norrbottniska ljuset. Bara det nu inte regnar.