Middag i det gröna utan anledning att fira

Vi sitter på trappan och väntar på bättre tider. Och de kommer snart, vi rustar nämligen för mat och då blir det också roliga samtal om stort och smått.
Det lackar redan mot kväll. Solen har klivit in i en liten ek och klättrar från gren till gren och försvinner snart bakom kryptallen och då blir skogen mörkgrön.
Vi ska grilla ett par snittade korvar. Den bättre hälften kommer just ner från berget med ljung. Den bottnar vi grillen med och så lägger vi på nyplockade, torra kottar.
Vid fyrasnåret var vi borta vid badet. Vi gick dit med 20 centiliter mousserande vin i en liten flaska och två fina glas. Vi hade inget att fira och en bättre anledning att dricka vin finns inte.
Vi satt precis och talade om att vi saknade potatismjöl till rabarberpajen, när en säl simmade in på grunt vatten och började fånga fisk. Det blev en väldig turbulens, han snurrade runt i ytvattnet och jagade i kapp vad det nu kunde vara, en liten plattfisk kanske.

Nu börjar det dofta rök, ljungen knastrar redan och elden makar sig tillrätta i den lilla svarta plåtskålen.
Det blir en fin sallad till. Senap, citron och olja är bas i den, ja och så svensk färskpotatis förstås. Dill och stor kapris ingår. Till lunch åt vi en sallad som var gjord på slakad, färsk vitkål. Kålen mixades med bacon och vinäger. Det finns lite kvar av den.
Nu börjar det slamra på bordet. Vi lägger på en liten grön duk, ställer ut tallrikar, glas, svart öl och hembakat bröd. Bagaren har stått och surrat i boden ett par timmar, ja bakmaskinen alltså.
En trast sjunger så vackert. Och vinden tutar avlägset i skogen. Vi försöker få tag i platsens ande men det är svårt. Den är aldrig kvar i flaskan när vi gnider glaset.