Annan hud än vit verkar vara ett känsligt ämne i bleka Sverige. För mig har det alltid varit helt självklart att mörkare hudfärg är den naturliga, och vit den genetiska felkodningen. Rosa på vintrarna, genomskinliga så blodådrorna syns.
Svart hud är klart vackrare, vilket styrks av sommarens brunideal. Allt kan inte skyllas på industrialismen, då menigheten klev in i fabrikerna och blev bleka. Och att överklassen därför började pressa.
Sedan läste jag Erika Josefssons kloka kritik på Kulturen i måndags mot begreppet rasifiering. En människa måste ju inte per automatik känna sig diskriminerad på grund av sin härkomst, skriver hon. Inte heller på grund av huden, bör tilläggas.
Frågan tycks så tabubelagd att detta vårt största organ helst inte bör nämnas. Jag minns speciellt en episod då jag som lärare hade två män i klassen med samma namn. Vi kan kalla dem Martin (Obs! fingerat namn som det brukar stå i känsliga artiklar). Martin 1 var vit och kom från Borlänge. Martin 2 var färgad och kom från Alingsås. Efternamnen var borta ur minnet.
Den här dagen satt jag med eleven Sara (fingerat namn) i ett samtal som vi höll på att avsluta.
– När du går kan du skicka in Martin, sa jag till henne.
– Vem av dem? svarade hon.
Hade det i en liknande situation funnits två Sara, en blond och en rödhårig, hade det självklara varit att säga:
– Den rödhåriga.
Hela människans sociala liv bygger ju på att vi har en perceptionsförmåga där skillnader ständigt bryts ut mellan ting och uttryck. Vi kan inte överleva utan att lära oss tolka signaler. Vi ser också skillnad på olika människor. Det vore pinsamt att blanda ihop Åke och Henrik. Har de liknande särdrag litar vi till förmågan att även se små skillnader. Detta sköter hjärnan automatiskt. Och vid det här tillfället var jag ju ombedd att särskilja Martin och Martin.
Mitt undermedvetna hade redan skickat upp ett meddelande, rapporterat vad som omisskännligt skilde dem åt. Egentligen var paketet redan på plats i mitt talcentra. Allt var redo för leverans...då överjaget skickade ut larm.
Varning! Varning! Otillåten association. Blixtsnabbt processarbete följde, och min mun spottade ut:
– Han från Alingsås.
Ända sedan dess har jag känt mig fånig för att jag inte tillät mig att göra den mest självklara distinktionen, rädd för det politiskt inkorrekta.
Överfixerad vid ras och hudfärg, det var ju jag.