Under de fem första åren av Tatchers regeringstid försvann en tredjedel av alla industriarbeten i Storbritannien. När den stora gruvarbetarstrejken kollapsade den 3 mars 1985 kollapsade också tron på arbetarklassens makt. Arbetarnas identitet fick sig en smäll som de aldrig hämtat sig från. Stora industrier slog igen. Stora banker klarade sig. Gruvorna var inte för stora för att falla, bankerna var. Margaret Tatcher krossade gruvindustrin. Tony Blair räddade bankerna. Gruvarbetarnas strejk hade inget stöd från Labour som under de kommande åren vände arbetarklassen ryggen.
A working class hero var enligt arbetarpartiet inte något att vara när arbetslösheten bredde ut sig. Stoltheten och sammanhållningen som präglat gruvarbetarsamhällena försvann. Arbetarna förlorade inte bara sina jobb utan även tron på de värden som präglat deras samhällen. Vissa områden har drabbats hårdare än andra. I Glasgow lever mer än hälften av barnen i fattigdom. Staden toppar listan över drogmissbruk, överfyllda lägenheter och social misär. Genomsnittsåldern i de värsta områdena i Glasgow är 54 år. Det är mer än trettio år mindre än i Kensington och andra välbärgade stadsdelar i London.
They hurt you at home and they hit you at school. They hate you if you’re clever and they despise a fool, sjöng Lennon. They har fortsatt att tala nedsättande om arbetare i en omfattning som man får gå tillbaka till industrialismens genombrott för att finna motsvarigheter till. Att vara arbetare är i de engelska mediernas och politikernas ögon inget att vara stolt över. Tvärtom. Margaret Tatcher förnekade att det fanns en arbetarklass: "There is no such thing as society. There are individual men and women and there are families." Arbetslöshet och fattigdom var inte längre sociala problem utan individuella. Gick det illa var det individens fel. Alla kan lyckas. De som misslyckas får skylla sig själva. Många fick skylla sig själva under Tatchers tid. När hon kom till makten fanns fem miljoner fattiga i landet. Tretton år senare fanns 14 miljoner. Enligt officiella siffror. Tatcher hade en annan uppfattning: "Nuförtiden finns det egentligen ingen fattigdom kvar i det här landet."
Tatcher och Blair talade inte om klasser. De talade om att varje individ kunde välja ett annat liv och välja bort arbetslöshet, missbruk, trångboddhet och istället välja arbete och utbildning för att bli medelklass. Tatchers och Blairs ideologi kallas meritokrati. Meriter alltså. Det var bara att utbilda sig och skaffa sig meriter. Det värsta är, skriver Owen Jones i Chavs The Demonization of the Working Class, att mediernas bild av arbetarklassen har blivit allt mer negativ i takt med att villkoren för den försämrats. Fattigdomen är inte längre något som ska bekämpas utan något att fly i från. Individuell flykt rekommenderas av de politiker som håller på de rika. På avgörande punkter har Tatchers och Blairs ideologi varit förväxlingsbara. "Eliternas Storbritannien är förbi. Det nya Storbritannien är en meritokrati", sade Tony Blair år 1997 med ett nyspråk som kunde vara hämtat från Georg Orwells 1984.