Succéerna i Ragdes författarskap är av hög dignitet, med Berliner-popplernerna, i mitt tycke den allra främsta.
Kombinationen av biografiskt materia och fiktion, i händerna på en skicklig författare, är mycket övertalande och något man inte glömmer, när man väl kommit i kontakt med Ragdes författarskap.
Men. Fiktionen och autofiktionens hjälpande hand förutan, så känns Ragdes memoarer i Jag har ett täcke i tusen färger väldigt platta. Den arketypiska laddning, som gjorde att man satt klistrad framför TV-versionen av Berlinerpopplernerna eller sträckläste En kall dag i helvetet, finns inte i de föreliggande memoarerna.
Visst är det intressant att ta del av författarens uppväxt och vad som formade henne. Att få en bakgrund till vad som är drivkraften bakom ett författarskap är alltid värdefullt, kanske nästan som ett deckararbete; vad är sant och falskt bakom de olika utsagorna i böckerna?
Tyvärr har denna självbiografiska utgåva alltför mycket av det alltför familjäras prägel för att ha något större litterärt värde.
Ragde skriver av sig, och gör det med besked. En freudiansk analytiker, mer orienterad åt det moderliga hållet (om en sådan paradox vore tillåten) skulle fröjda sig, men i avsaknad av formella meriter i den vägen, så säger jag inte mer om det. Det är kladdigt, omständligt och i avsaknad av litterär adaption, vilket Ragde annars är mer än skicklig på.
Bara med meriter från ett betydande författarskap kan förlaget ta sig an även detta. Men herregud, inte tror jag att man lura läsarna för det.
Anne: Du kan äta hur många brödskivor som helst med norskt margarin på, eller observera hur fadern lämnar hemmet. Någon litterär gestaltning av uppväxtens olika dramer och trauman fixar dock inte texten.