Pär Hanssons nya diktsamling ter sig än mer som prosaberättelser i lyrisk form, än hans tidigare, även om Hansson oftast prioriterat begriplighet framför språkliga dimridåer i någon form. Subjektet i dikterna är ytterst nedtonat, och effekten blir att det är själva objekten, platserna och människorna han skriver om, som blir själva diktrösten. Det är ett mycket osjälviskt uttryckssätt, som ger stort spelrum åt diktens innehåll. .../Den fria öppna staden glaset ljuger/havet av glas är genomskinligt du kan inte passera/Det inglasade torget glaset i spärrarna i/kravallpolisens sköldar du bär svart de bär svart svarta/uniformer de har stulit ofärgen/
Pär Hansson rör sig gränslöst mellan stad och landsbygd (läs: hemtrakter), med samma skarpa öga och samma intensitet. På något sätt framkallar staden landsbygdens själ, och vice versa. När diktjaget är på det ena stället, manas det andra fram. Detta görs utan alienation eller frustration, bara som en pågående medvetandeström, där även de närmaste släktingarna finns med. Flera av dikterna formar sig till elegier över en bortgången mor. Hansson samlar på memorabilia om modern, på det sätt som alla sörjande gör: varje skärva av varje fakta är betydelsefullt för att inte tappa bort den bortgångne helt. /Hennes far arbetade som bagare och gårdfarihandlare och blev alkoholiserad bensinmacksföreståndare. Hennes mor dog när hon var fem, och mamma omhändertogs av moster i Österjörn/...
Diktsamlingen klingar ut i en oavslutad sorgeprocess, där diktjaget letar efter ekon av moderns själ, i naturen. Dikterna är mycket vackra, med sårbarhet och skyddslöshet som gränssnitt mot världen efter den älskade moderns död..../där grönt ljus silar ner, över mig flyger insekter uppskruvade/genom sina rum, och jag hör er, jag är inte långt bort/bara en tvärhand ifrån/grönskan och rymden och era snabba röster/