Mer opera till folket
För tionde året i rad höll Opera vildmark påskkonserter i Lainio. Hans Sternlund besökte jubileet och träffade initiativtagaren Carina Henriksson.
För tio år sedan startade Carina Henriksson (i lila tröja) Opera vildmark som nu tioårsjubilerar. Bilden är från helgens föreställning, i ett stycke där Toivo Lindholm är objektet för Carina Henriksson, Carina Stenberga, Karin Anderssona och Sofia Flodins intresse.
Foto: Hans Sternlund
Efter tio år med Opera vildmark kan man konstatera att skeptikerna hade fel. Publiken fyller platserna i två föreställningar och artisterna som till vardags uppträder på Covent garden i London har velat komma tillbaka.
Upphovskvinnan Carina Henriksson gick tillbaka till sig själv och satte upp det hon själv hade velat se i Lainio när hon växte upp. Hon tyckte kort sagt att det var alldeles för lite opera i byn.
Att opera skulle vara för svårt för människorna i trakten trodde hon inte ett ögonblick på.
- De säger att opera är smalt, men det är ju folkmusik också. Skillnaden är att vi är mycket mer vana vid det. Det fanns mycket ogjort när det gäller opera samtidigt som det fanns ett sug och en vilja för nya upplevelser, säger hon.
Carina Henriksson tog fram ett eget format för den ovana publiken. Första delen var en enaktare i en nedkortad version. Hon behöll ofta originalspråket men kunde klippa och klistra i berättelsen för att allt skulle vara så tydligt som möjligt.
- Det är viktigt att alla kan hänga med i handlingen. Samtidigt är språket är bara en liten del av det samlade uttrycket. I en opera hänger alla bitar ihop. Om det är ett krångligt musikaliskt stycke kan man förstärka kroppsuttryck och mimik på ett sätt som kanske inte är nödvändigt i ett tydligt triangeldrama.
Årets produktion är en blandning av nytt och en kavalkad av hits genom åren. Det är inte bara det mest lättillgängliga som har gått hem. Ett modernt och abstrakt stycke som The telephone där Jonas Tanhua spelade en levande telefon fungerade enligt Carina Henriksson hur bra som helst. Då om inte förr kom fördomarna mot landsbygdspubliken på skam.
- Ofta är det av människor som inte är så insatta som man får den ärligaste och bästa kritiken. De sitter inte och analyserar utan bara suger in det som framförs på scenen, säger hon.
Men den bästa kritiken är trots allt att publiken kommer tillbaka påsk efter påsk, om än lite ringrostiga från året före.
Regissören och konferenciern Catarina Gnosspelius håller en inledning till tre nummer från Figaros bröllop där karaktärerna ställs inför svåra val. Gnosspelius frågar retoriskt vad som är viktigast, kärleken eller pengarna?
- Kärleken, utbrister två av de yngsta i publiken på första raden, simultant och till synes spontant.
Det hade kunnat vara skickligt regisserat, för därefter känns allt otvunget och vi kan njuta av av rösterna i det ovanligt ovanligt starka startfält som Carina Henriksson har samlat. De inleder med ett pärlband av välbekanta operaklassiker, fortsätter med stycken från Bengt Pohjanens och Kay Chydenuius Krigsoperan och avlutar med ett medley av örhängen ur operetter och musikaler.
Direkt efter extranumret lovade Carina Henriksson en fortsättning på Opera vildmark. Nu känner hon sig också redo att ta det ett steg vidare. Hon har planer på att sätta upp en Tornedalsopera tillsammans med bland andra Bengt Pohjanen som redan sitter och skriver på ett libretto.
De har arbetat tillsammans i musikalen Sånger från Matojärvi och den nämnda Krigsoperan.
Tornedalsoperan kan bli den första operan som framförs på meänkieli, ett språk som Carina Henriksson anser fungerar utmärkt bra för opera, myriaderna av stavelser till trots.
- Det är faktiskt väldigt bekvämt att sjunga på meänkieli och det finns många historier att berätta från vår kultur som gör sig bäst på det språket. Dessutom är jag intresserad av att experimentera med genreblandningar.
Fortfarande saknas finansiering, komposition och en konkret plan för när och hur Tornedalsoperan ska sjösättas. Processen är i alla fall i gång - allt under devisen mer opera till folket.
Så jobbar vi med nyheter