Mer än karbinhakarna hade brustit

Kulingen kom, och båtens förtöjning slets loss. Jag ser på håll hur båten börjar driva, springer ner till stranden och kastar mig ut i jollen, ut i halvstormen. Kaskader av havsvatten sköljer över mig. Jag ställer mig upp för att nå den stora båten med tågvirket, men tappar balansen och faller åt styrbord. Jollen tar in vatten, och jag skriker till inombords innan jag återfår balansen. Nu är även stövlarna vattenfyllda. Men jag lyckas rädda det gamla skeppet från undergång.
Det var sedan, efter den händelsen, som allt vände till det sämre. När stormen lagt sig satt haren nere vid jollen och liksom väntade, gnagde. Det var någonting mer än karbinhakarna som hade brustit.

Upptagen av vardagslivets trivialiteter hade jag aldrig någon tid över för självet och hypokondrin. Men nu, när jag var mitt uppe i vad som på modernt språk kallas semester, fallerade ekvationerna. Lyckan skulle uppnås, varat skulle erövras. Men allt jag kände var självömkan.
Båten satt nu fast i sin järnstolpe. Men jag hade lossnat.