Jag tittar ut genom flygplansfönstret och ser en ny grekisk stad. Full av människor som jag inte träffat, saker som jag inte upplevt, mat som jag inte ätit, möjligheter som jag inte än fått.
Det pirrar i hela min kropp, och trots att mamma och min lillasyster sitter bredvid mig och darrar som asplöv, så kan jag inte låta bli att le mot dem. Mina ben skriker åt mig att springa av planet och ut i den grekiska luften. Ut och lev! Ut och upptäck!
Jag har rest sedan innan jag kan minnas. När jag inte kunde prata ordentligt hade jag redan varit i Grekland mer än en gång. Jag kommer ihåg stränder och mopedturer. Jag minns en outhärdlig båttur till en grekisk ö med pappa. Jag kommer ihåg London, hotellrummet, museer, broar, tunnelbanor, människor, kulturer, språk, mat. Jag kommer ihåg flygplanen.
När jag var yngre tyckte jag att den bästa delen av resorna var flyget dit. Mina föräldrar måste ha trott att jag var förtjust i flygplansmaten, eller i att sitta där och rita medan motorerna ljöd. Men jag vet att skälet var ett annat. Jag älskade flyget så mycket eftersom det betydde att jag var på väg bort. Till något nytt. Jag lämnade mitt vardagliga liv bakom mig, och även om det bara var för en vecka eller tre dagar, så var det fantastiskt. Att lämna det trygga och utforska världen var det bästa som kunde hända mig. ÄR det bästa.
Jag kom nyligen hem från en tre veckors språkresa i Brighton. Under resan så upptäckte jag att jag inte saknade Sverige alls. I princip det enda jag saknade var mina föräldrars matlagning. Varje sekund i England var fantastisk. Jag skrattade mer än jag gjort på länge, jag upplevde och såg mer än jag någonsin gjort. Jag hade större ansvar än hemma eftersom jag var i en ny, okänd stad. Språket var annorlunda än hemma, affärerna var annorlunda än hemma, människorna var annorlunda än hemma. Och jag älskade det.
Äntligen var jag fri från samma gamla människor med samma gamla beteende. Äntligen var jag fri från de korta gatorna i Luleå som jag kunde utantill. Äntligen, något nytt! Första dagen jag kom till Brighton, utmattad, tänkte jag, “Hur ska jag klara av tre veckor här?”, men sista dagen kändes det som att max 48 timmar hade passerat. Jag ville inte åka. När vi satt på bussen till flygplatsen och sjöng med till poplåtar slogs jag av en känsla starkare än vad jag någonsin känt förut. Det jag alltid vetat stod då klart för mig.
Jag var född till att resa.