Ibland gör man som individ uppror. Den här gången var det nåt så trivialt som påsk, och vi skulle fylla kylen med lamm och lax. Året innan hade jag handlat på skärtorsdagen med de värsta köerna i mannaminne. Tvi vale!
Nu var det dags för revolt. Handla annorlunda, bokstavligt talat. Därför svängde jag in redan på dymmelonsdagen. Om så bara för att djävlas. Göra tvärt om.
För övrigt är sociologiska studier hopplösa att genomföra eftersom den studerade fattar galoppen. Kan till och med göra det motsatta. Ibland gå emot det uppenbart goda. En slags parallell finns till nuet.
Det här med Musikens makt, för att inte tala om skolpolitiken i Luleå, drar ju redan åt samma håll. Nu är många så principiellt förbannade på den politiska bourgeoisiens självberömmande och påstådda förträfflighet att nästan vadsomhelst vore bättre.
Påskonsdagens revolt mot kylvarornas uppenbarelse var av liknande karaktär, sällsam upplevelse redan från början. Det var nämligen förfärligt många bilar på parkeringen.
Skrattade gjorde jag också. Högt. Mot tv-rutan där Agenda försökte sig på insiktsintervjuer med olika politiker. Nu när det blivit så uppenbart att Trumps seger berodde på att avståndet mellan människor och etablissemang blivit för stort. Och att liknande missnöje bredde ut sig samtidigt i de flesta demokratier. Men i tv-rutan var politikernas ansikten liksom blanka. Och ut ur munnarna kom mantrat:
”Möta upp den här oron. Inte pratat tillräckligt tydligt. Vi vill utveckla framåt...” Bla, bla, och så vidare. En slags nollanalys av både Tomas Tobé och Gustav Fridolin.
Det var, som ni redan förstått, väldigt onsdagsfullt inne i den där påskaffären. Kris på lammhyllan. Av rödbetssalladen fanns bara kort datum kvar. Och kassakön sträckte sig ända bort till hundmaten.
Om det avståndet var långt, var numera även distansen mellan politik och källarmänniskan tämligen utsträckt. Det hjälpte inte längre att förlöjliga motståndaren. Inte heller fungerade det med att ge sken av att bourgeoisiens åsikter var finare. Ädlare. Skimrande. Och motståndarens fula. Förhatliga. Besmittade.
Allegorin med påskhandlingen kanske tycks något långsökt, men inte egentligen. Det var ju ändå min privata revolt att handla annorlunda! Liksom en taktikröst. Men nu var den allas.