Mellanrummens skulptör
Ebba Hedkvist ansåg att en skulptur behöver luft för att andas. Patrik Boström påminner om en konstnär som skulle ha fyllt 100 år i år.
Foto: Patrik Boström
Det är knappt jag reflekterar över vad jag passerar på väg till jobbet varje morgon från Notviken.
Förändringen av Tunastigen har blivit en van syn - från det sunkhål det var i början av 2000-talet, till dagens nyputsade fasader med väggmålningar och bredband inbakat i hyran.
Det är bara potthålen i asfalten som är sig likt där.
Och skulpturerna efter innervägarna, som står kvar sedan området byggdes på 60-talet.
De vittnar om en tid då den offentliga utsmyckningen tycktes djärvare och idealen andra - i alla fall om man jämför med dagens väggmålningar. De andas framåtblickande - miljoner bostäder skulle byggas, folkhemmet fullbordas och man var inte ängslig över att ställa en komplex skulptur efter bostadsområdets färdstråk.
För Piteåkonstnären Ebba Hedqvists skulptur Gryning läser man inte av på den tid det tar att passera med cykeln, med sitt intrikata spel av former där konkava och konvexa former spelar mot varandra i ett öppet klot som balanserar på en pelare. Hon var mån om en harmonisk helhet och hur volymer och proportioner skulle avvägas och samordas i abstraktionsprocessen.
Det syns när man står där snålblåsten och tittar.
I år skulle Ebba Hedqvist ha fyllt 100 år, men hon lämnade oss 2001 vid 92 års ålder.
Hon debuterade i klassisk realism på 1930-talet. Egentligen var hon målare, men skulpturen kom att bli hennes signum, med den offentliga utsmyckningen som specialitet. Och hon blev även känd för sitt engagemang i att skapa ett konstnärshem i Stockholm - något som blev verklighet på Hornsgatspuckeln 1961 med ateljéer, bostäder, samlingsrum och bibliotek.
Hedqvist studerade i Italien under 1940-talet, men det blev aldrig någon utbildning på akademien i Stockholm. Hon blev avrådd av Gottfrid Kallstenius och i Stig Johanssons bok om Ebba Hedqvist återges ett underbart samtal mellan den legendariske skymningsmålaren och den unga Ebba som ställt ut i en ram- och konsthandel. Kallstenius frågar vem som gjort målningen och Ebba Hedqvist svarar "Den har jag gjort. Kan jag komma in på akademien med den?", men Kallstenius replikerar "Ja, men vad ska du där och göra, man förlorar bara sin personlighet".
Det var ett slumpartat möte och som så ofta var det också slumpen som avgjorde när Hedqvist började med skulpturen. På en tillställning blev hon fascinerad av formen på en mans huvud och fick honom så småningom att sitta modell. Och när det färdiga verket, Manshuvud, ställdes ut 1941 började porträttbeställningarna att strömma in. Tidens kändisar, som Carina Ari och Hjördis Schymberg, avbildades - liksom en mängd barn som låg till grund för en rad fina porträtt.
Hon hade säkert kunnat leva på porträtten, men tycktes drivas av de skulpturala problemen och gick från det realistiska till allt mer genombrutna, luftiga och stiliserade skulpturer som kom att bli hennes signum under 60-talet. Och influenserna av konkretisterna, Lennart Rodhe, Arne Jones och "det ogripbara rummets filosofi" syns i Hedqvists Fåglar från 1960, som uppfördes i Råcksta.
Mycket av den filosofin präglar också Gryning som gjordes 1968 och hon tycks ha lagt lika stor vikt vid att luftrummen ska ha samma betydelse som volymerna och placeringen är, trots närheten till vägen, väl genomtänkt. För skulpturen fick svängrum och har det fortfarande där den står på betryggande avstånd från huskropparna på Tunastigen.
Själv sa Hedqvist det kanske bäst: "Skulptur går inte placera var som helst, den behöver rymd och belysning. En skulptur är någonting som behöver luft för att kunna andas".
Så jobbar vi med nyheter