Länge har vi varit dominerade av -ism, sådan den kan te sig i socialism, liberalism, kapitalism, anarkism, fascism, terrorism, islamism, katolicism, protestantism, nihilism …
Ismerna är fortfarande starka och håller människor i ledband.
Enligt den svenska modellen har vi också utvecklat annanismen, att någon annan tar hand om oss. Gud vet vem eller vilka, men bara någon annan gör det. Någon annan vi kan peka finger åt.
Det är så enkelt, vi hänger oss åt en -ism, som vi tror är den allenarådande bästa för världen.
Sådan är -ismen.
Sedan en tid tillbaka har -ism kompletterats med -an. Även här gäller det att ta ställning.
-an innebär ett mer personligt ställningstagande än vi anar. Här räcker inte -ism. Du ska äta varje dag och därmed ta ställning.
Vilken -an är du?
Vegetarian? Laktovegetarian? Ovo-vegetarian? Klimaterian? Vegan? Frukterian?
För många ungdomar är -an viktigare än -ism. Det verkar de politiska partierna inte ha tagit notis om. Inte heller att undersökningar visar att var tredje svensk är flexitarian, det vill säga att man äter vegetarisk mat en eller flera gånger i veckan. Det är inget stort steg att ta, men ändå ett tecken på vilja att göra skillnad.
Animalieproduktionen (kött, mjölk och ägg) står för en femtedel av världens utsläpp av växthusgaser och nästan hälften av världens åkermark går åt till att odla djurfoder.
Någonting måste göras, och hamburgerkapitalism är sannerligen inte svaret. Märkligt nog finner lokala och regionala medier förkärlek i att skriva om vulgovarianter av hamburgare och pizzor. Som om en ökad fetthalt skulle ge fler prenumeranter.
Jag försöker efter bästa förmåga att vara pescetarian (stockholmsvegetarian) och äter vegetarisk kost men även fisk och skaldjur. Det händer att jag, om jag är bortbjuden, äter kött, varpå du kanske tänker: Hymlare!
Men återigen: Det går att bidra till att det görs skillnad även om man är ”fuskvegetarian”.
Ett liv som flexitarian eller ”halvvegetarian” uppbackad av den svenska lagomismen är nog bättre än förblindad tro på att köttproduktion kan gå på som om ingenting har hänt.
Det får bli min lilla ”-ism” parad med min lilla ”-an”.