Mellan igenkänning och utestängande
POESIHemlängtanUllrika VallgårdaBarents Publisher
Frilansjournalisten och Luleåbon Ullrika Vallgårda, som tidigare skrivit reportageböckerna Ett nytt liv (2004) och Män i en ny värld (2006), är aktuell med sin skönlitterära debut.
Diktsamlingen Hemlängtan är en mycket självutlämnande produktion. Det är både dess styrka och dess svaghet.
Ullrika Vallgårdas diktjag rör sig i den personliga sfären och många familjekvinnor kommer att känna igen sig i hennes dikter och både skratta och gråta.
Dock korsar dikterna ofta gränsen till det privata och blir rent självömkande.
Det är inte alls lika intressant för mig som läsare.
Gränsen mellan igenkänning och utestängande, mellan diktjagets röst och poetens egocentriska reflektioner, är mycket tunn i Hemlängtan och Vallgårda har inte riktigt kontroll på den.
Som bäst skriver Ullrika Vallgårda när hon håller det enkelt och låter dikterna tala för sig själva.
Vissa dikter sticker ut på det sättet: Vårdikt, Förnekelse och titeldikten Hemlängtan är några exempel, men det finns fler. Här lyser orden av medkänsla, vemod och humor.
Flera dikter skulle ha tjänat mycket på om poeten tagit till sig ett klassiskt råd: stryk sista meningen om dikten fungerar utan den. Hon tenderar nämligen att skriva läsaren på näsan i slutet, även om dikten i övrigt är bra.
Allt som allt är Hemlängtan tyvärr en omogen diktsamling. Till nästa samling hoppas jag att Ullrika Vallgårda har arbetat mer med att hitta sin egen röst, samt att lita på läsarens egna förmåga att läsa mellan raderna.
I dikten Lite allmänt gnäll klagar poeten över sin oförmåga att stå på scen och leverera dikter på Poetry Slam i Stadsbiblioteket. Jag skulle vilja uppmana henne att samla mod och ge det ett försök. Flera av hennes dikter skulle passa bra i det forumet.
Så jobbar vi med nyheter