Med traditionen till grund för det nya
Ska man göra sig ett namn som designer och hantverkare gäller det att inte lämna något åt slumpen. Och ha kunskap om traditionen. Under sitt tredje stopp efter E45an tittar Patrik Boström in hos silversmeden Erica Huuva som etablerat sig som en nyskapande designer.
"På utbildningen fick vi såga i en vecka. Jag var less då, men nu kan jag såga", säger Erica Huuva och berättar att det svåraste är något som verkar enkelt - att såga rakt.
Foto: Patrik Boström
Den kom till när skådespelerskan Åsa Simma var nio år och skrev till kungen och frågade om de inte kunde få en bro över vattnet så att det blev lättare att ta sig till skolan. Landshövdingen Gunnar Lassinanti såg förstås ett pr-värde i bron och utlovade en betongbro. Det blev en träbro och när den började knaka i fogarna så uppstod en segsliten diskussion om det var en privat eller offentlig bro och ingen av de som slantade upp för bron vill längre betala för den.
Så därför får jag skjuts på skotern bakom Ericas sambo Aslat till deras nybyggda hus på andra sidan vattnet. Det är också här som Erica Huuva har sin ateljé.
- Det var Randi Marainen som lotsade mig till silversmidet. Jag gick Samernas folkhögskola 2001 och hon jobbadde på Sameslöjdsstiftelsen i Jokkmokk med ett projekt för företagande. Hon sa åt mig att gå en kurs i Lannavaara och hon var en hjälpande hand, säger Erica när vi sitter i deras ljusa kök med full takhöjd som ger en luftig känsla.
Hennes karriär som silversmed tog fart redan på Samernas folkhögskola då hon gjorde ett armband i silver som folk började efterfråga och sedan dess har det rullat på. 2005 startade hon sitt företag och 2009 ställde hon ut som Asa Kitok-stipendiat på Sameslöjdstiftelsen. Men helt spikrakt var det inte. Det visade sig vara lite knepigt att sälja in smyckena till juvelerarna.
- I början var de inte intresserade när jag kom och sa att jag hade samiska smycken. Men när jag visade min broschyr och hur smyckena såg ut så var det helt annat. Då gick det ganska fort att sälja in sig. Och att bli företagare är det bästa jag gjort. Det är visserligen en ojämn inkomst, men när jag arbetar glömmer jag tid och rum. Förut kunde jag och Aslat jobba långt in på nätterna och jag undrade vad folk gör när man är ledig. Men nu när jag har barn går det inte att jobba på det sättet. Jag måste ju vara mamma också.
För henne handlar smyckeshantverket om en helhet där inget lämnas åt slumpen. Allt präglas av omsorg - från ax till limpa.
- Det är jätteviktigt. Ska jag sälja på kvalitet måste det vara kvalitet i allt. Man kan ju inte göra en exklusiv vara och sedan vira in det i papper och slänga ner i en ica-kasse, säger Erica.
Det som tilltalade med silversmidet var lättheten i materialet - att silvret är lättarbetat och att det bara är fantasin som sätter gränserna.
- Efter några timmar är det en färdig produkt. Och av en plåt kan man göra vad som helst, säger Erica och berättar att hon hämtar mycket av idéerna till sina smycken från den samiska kulturen och stöper om det till sitt eget uttryck.
- Det är så många som arbetar traditionellt och jag ville göra något som alla kan bära. Som svensk kanske man inte vill ha en traditionell samisk brosch. Därför valde jag att göra smycken i nyare design, men med den traditionella kunskapen bakom. Och jag försöker ha en historia bakom varje smycke, säger Erica och samtalet glider in på en fundering över vad framtidens kulturbärare kommer att vara.
Aslat, som är renskötare, jojkare och hantverkare, menar att det nog blir som i Norge där renskötseln tappat i betydelse för att definiera det samiska. Där har språket blivit allt viktigare. Samma rörelse kan man ana i Sverige i takt med att nationalstaten blivit allt mer diffus - för vad är det svenska om gränserna inte längre är avgörande? Det är ju en fråga som Sápmi levt med hela tiden. Och kanske kan de smycken som Erica designar nu bli en del av framtidens kulturarv.
Fast i början funderade Erica Huuva över vad andra samer skulle säga om hennes ofta djärva och nyskapande design.
- Men jag tror att det är viktigt att utveckla saker, bara man har kunskap om traditionen. För det vi gör idag blir ju våra barns arv. Därför är det viktigt vad vi gör nu och vi måste fundera över vad det kan betyda för framtiden, säger Erica.
Hennes ord ringer i huvudet när jag passerar Aslat som startat snöslungan och går över isvägen tillbaka till bilen. Det är ord som gäller i allt. För hade de som byggde Kungens bro tänkt att "det vi gör idag blir våra barns arv" hade de gjort upp om vem som hade ansvaret för bron i framtiden.
Och Aslat hade sluppit köra snöslungan över isen.
Så jobbar vi med nyheter