"Hotellrum är en plats vi förfogar över/så länge vi betalar/Liggaren frågar efter våra namn/Inte våra ärenden/När så liggaren har fått våra uppgifter, kan vi spendera tiden som vi vill; vara trogen, otrogen, vara tillsammans med någon/eller ensam, tända på, skriva manus, fly undan, fundera på vad livet är värt/När vi checkat ut/är vi inte längre i skydd av liggaren", skriver Peo Rask en bit in på sin sjätte diktsamling, Hotel Citalopram, som också har den lakoniska undertiteln Bipacksedel.
Rasks nya alster är sprungen ur en mörk botten av depression och en sorts leda som i sin tur resulterar i flykt och ändlösa resor, korta och långa, bort från en samtid som känns allter kvävande och slätkammad. Men det handlar också om att komma bort - från sig själv, en produkt av sin tid man ändå till stora delar är. "Alla här/inklusive jag själv/är så otäckt normala/att någon snart/måste brista".
Jag gillar Hotel Citalopram, denna lilla gråa bok på dryga 60 sidor som i hotell världen över hittat både en frizon från prylsäljande telefonslavar, och tillika en egen arena där man kan få kontakt med poesin och dess bästa släkting, tystnaden.
Hotellrummet som en frizon från tidens höga marknadsbrus, och ett eget behandlingsrum där piller eller andra bedövningsmedel inte självklart är kung.
Allt medan "Hotelldirektören och döden/för samtal kring liggaren".
Trots nedstämdhet och en känsla av att vara i ett "tablettordinerat tillstånd av ingenting" skulle Rask inte vara Rask om det i hans bipacksedel inte funnits strimmor av ironi och humor. Det gör att Hotel Citalopram inte är någon hopplös sorgesång, utan en livets betraktelse med drag av blues. Typ.