Visst är melankolin och funderingarna om döden framträdande hos Dan Andersson och det är i hans lyrik det märks mest. Omkring tiggaren från Luossa, Jag väntar vid min mila och Helgdagskväll i timmerkojan slår an en djup melankolisk ton, där människan är betydelselös i förhållande till naturen och det faktum att vi alla är förgängliga.
Många av Anderssons dikter handlar om döden, ibland som existentiella funderingar, men även ofta rent berättande, som i balladen Per Ols Per Erik, som berättar om hur olycklig kärlek får en ung man att dränka sig "i Vaina sjö".
Just den dikten tonsatte Andersson själv, med ett stort stänk av svart humor i den musikaliska gestaltningen, något man inte hittar i Gunde Johanssons tolkningar, även om det ofta finns sådant utrymme i Anderssons texter. Hos den äldste förläggaren, som gör en jämförelse mellan förläggare och djävulen, finns den sortens humor i full blom.
Precis som i Evert Taubes fall är det för Dan Andersson ett knippe sånger som färgat hela den offentliga bilden av poeten.
Gunde Johanssons tonsättningar av Anderssons dikter i urval blev otroligt populära, till och med verkliga landsplågor, som Omkring tiggaren från Luossa med Hootenanny Singers.
Under sitt korta liv (1888-1920) var Andersson mycket produktiv, skrev i flera vitt skilda genrer och med olika teman.
Har någon läst äventyrsberättelsen Chi-Mo-Kama, som handlar om indianer och vita i Minnesota? Inte så många. Dan Anderssons sjömansdiktning är, trots sin bredd, med undantag för Jungman Jansson, heller inte omtalad. Här är Taube och Andersson på samma våglängd:
Vår vandrings väg var grön av skum, vi gått den år och år. / Till havs vi voro i isig höst, till havs i den sjungande vår. / Vid eldstadsluckan stekte vi / vår hud så svart som sot, / och blinda av ånga och brända av eld / vi trotsade dödens hot.
(Ur Torpedsången)
Dan Andersson hade en fascination för det oförklarliga och det som övergick det logiska förnuftets förklaringar.
Otaliga dikter och noveller handlar om människor med ovanliga förmågor, i Dan Anderssons hemtrakter runt Grangärde socken (nuvarande Ludvika kommun).
I Olles förbund med makterna gör Dan Andersson en närmast antropologisk studie av folklig magi.
Jag har skurit mig pinnar av åtta slags vide, / och doppat dem röda i blod från en trana, / och skrivit att blodet var blod ur mitt hjärta - / han tror nog på lögnen - av gammal vana.
Den "han" som dikten syftar på är Djävulen, som alltid lurar på den som utövar svartkonst. I Det kallas vidskepelse finns flera riktigt bra noveller om schamaner och magiker, till exempel Karigo och Karis-Janken, som förutom att stämma blod och spå även brottas med djävulen.
Karis-Janken har även en egen dikt, med en mycket intressant iakttagelse om hur schamanen täljt sig miniatyrdockor som vaktade hus och hemfrid / för troll och folk och fä / de sutto och sågo om kvällen / hur han skar sina slevar av trä.
Novellen Trollkarlar är till och med en lista över traktens magiker. Temat om att sälja sin själ för egendom och pengar finns även i Sagan om Vagnberget.
Anderssons förmåga att plocka upp folkliga berättelser ligger i Selma Lagerlöfs klass, och bättre, enligt min mening, eftersom Anderssons texter bär djupare spår av egna efterforskningar än vad Lagerlöfs gör.
Dan Anderssons alter ego David Ramm utgör grunden för ännu en genre för diktaren; den existentiellt och filosofiskt orienterade självbiografin, som påminner om Herman Hesses förmåga att ha fokus både på de yttre och inre skeendena i en människa samtidigt.
Men det är i dikterna och prosan som handlar om kärlek av olika slag, inte minst i David Ramm-texterna, som den verkliga motvikten till bilden av melankoli och lungsotiga kolarbröst finns.
Om man låter bli att generalisera om diktaren utifrån hans mörkare teman så visar Dan Anderssons texter om kärlek på en stark livsglädje, ofta i kombination med en allomfattande kärlek till naturen, som i Till min syster.
I den Stagnelius-inspirerade Angelika är Andersson visserligen melankolisk, men trotsar inte desto mindre själve Gud fader, för att få sin kärlek.
I Till kärleken visar Andersson sin bergfasta tro på kärlekens kraft:
I kärlek den stingande tistel blir skön, / och majregn vattnar förtorkade land, / och en ros kan dofta, en äng bliva grön / mitt i öknens brännande sand.
Dan Andersson förolyckades 1920 på ett hotell i Stockholm, där man underlåtit att vädra ut cyanröken man använt mot vägglössen.
Hans förtidiga död bidrar också till mytologiseringen av honom, precis som för rockstjärnor som dött unga, i flygolyckor.
Men för mig sitter Dan Andersson på en hjortronmyr i solsken, eller på vandring genom en frisk tallskog, med livet i tankarna, inte döden.