Med socker i penseln
BOKSista resanCarsten Jensen:Bonniers
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Vi de drunknade handlade om fyra generationer sjöfarare och deras närmaste. Då och då traskar någon från detta stora kollektiv över till den nya romanen, återanvänds där och glider sedan bort igen.
Men en person befinner sig hela tiden på scenen i Sista resan, marinmålaren Carl Rasmussen. Det är dessutom en scen han själv i regel målar upp - med seglande skepp, blåa himlar, ljusa skyar, fräsande vågor och lugna hav. Hans dukar gör honom efter hand rik - och fattig. Han tjänar bra men känner samtidigt hur han målar sig allt längre bort från den stora konsten.
Carl slog igenom när han for till Grönland och avbildade folkliga och romantiska motiv från ishavet. 1893, när han är drygt femtio, seglar han tillbaka i sitt eget kölvatten för att försöka finna den punkt där han navigerade fel för 23 år sedan och välja en ny kurs.
Denna andra resa till Grönland är berättelsens ram. Under seglatsen norrut gör Jensen en rad nedslag i det förflutna och berättar om Carls barndom, hur han blev upptäckt och kom in på Konstakademin, mötte och förlorade sin stora kärlek, blev alltmer etablerad och välbärgad, stötte på en osmaklig galning i Köpenhamn (färggeniet Gauguin) och började drömma om att kunna skildra människor och hav som på ett annat sätt.
Då är vi framme vid Grönland och där blir inget som Carl har tänkt sig.
I den nya boken finns samma lust att berätta som i den förra, samma bredd, samma episka handlag och samma realistiska fotarbete. Jensen lägger sig nära Carl när denne formulerar tankar om konsten. Framför allt får inte en verklig målare, menar Carl, avbilda något som är fult.
Också Jensen har delvis en romantisk hållning; det finns en känslosamhet som han skuggar in i texten på ungefär samma sätt som Carl när denne arbetar med sina dagrar på dukarna. I de avsnitten kan det bli en del socker i Jensens egen pensel, tycker jag, särskilt när han skildrar kärleken.
Carl menar att målarens uppdrag är "att fånga ljuset". Segel är egentligen ljus och skepp på avstånd måste avbildas som om de tog sig igenom en slöja, i ett annat ljus. Jensen gör i sina beskrivningar samma sak: ljussätter havet och den danska naturen. Och de partierna är vackra.
Men jag läser efter hand romanen under växande motstånd. När han verkligen ställs inför problem faller Carl tillbaka på sin teknik och något liknande tycker jag gäller för Jensen.
Då anlägger han en äldre, mer retorisk berättarstil.
På samma sätt som romanen gestaltar andra halvan av 1800-talet verkar han som skrivit den höra hemma där.
Likväl finns det åtskilliga storslagna scener i boken. Som när den unge Carl läser högt för en skara buspojkar, bestämda för ett stenhårt liv på sjön, om en annan sjöman, Odysseus, och får dem att "glömma vilka de är".
Så ska min konst också fungera, tänker Carl: den ska få betraktaren att glömma världen.
Så jobbar vi med nyheter