Stig Långs debutbok andas vemod. Dess innersta kärna är bardomsminnen, även om den också innehåller strofer ur livet som vuxen för Bertil. Nämnda Bertil är författarens alter ego rakt igenom boken som beskrivs vara sprungen ur "sanningar, skrönor och syndabekännelser".
Lång skriver småputtrigt, om uttrycket tillåts. Om föräldrar, farbror Oskar och kompisar i och kring hembyn i Överkalix. Vardagen rullar på och nästan inget händer, om man inte är en nyfiken och livshungrig liten pojke. Att få gå ner till träsket och prova Oskars kastspö kan vara större än stort. Och att i smyg hålla på Floyd, den där juninatten 1959, blir ett sätt att i hemlighet protestera mot det slaveri man läst om i skolan.
Det muntliga berättandet är Stig Långs hemmaplan. Det märks även i prosan, som när man läser den högt känns naturlig i munnen. Jag kopplar ihop Långs närhet till dråpliga uttryck och inslag av dialekt i texterna, att det muntliga berättandet är hans naturliga forum. Överkölismåle, eller hur man säger, hade för min del fått ta betydligt mera plats.
Drömmen om ett diffust annat, nuet och en samtid med foten i framtiden, växelspelar genom boken. Och i det bor tryggheten av det man har, och dess motsats, framtiden och frågetecknen, som när Bertil växer upp blir synonymt med att flytta. För vissa till storstan Luleå. Och för andra, som Bertils familj, söderut.
Allt stavas osäkerhet, det enda konstanta är en spänd och till synes evig och aldrig stillad längtan att få göra "det där".
Titelrubriken är hämtad från I Leastadius fotspår, vilken får mig att än en gång förstå att religiös intolerans inte är något nytt. Under en begravningsresa Bertil gör med sin 83-åriga mor, visar den upp sitt fula tryne i Samakko. Det hela blir ändå mest tragikomiskt, vilket kännetecknar flertalet av Långs texter. Förutom på slutet då svärtan stundtals tar över och man förstår att livet inte alltid varit en dans på rosor.
Stig Lång har skrivit 26 berättelser. Det är inga stordåd, men helt okej att läsa.