När Nils Landström lägger ut med sin postbåt för en tur från Stenudden till Västerfjäll börjar äventyret så smått. Framför oss ligger sjön Tjeggelvas, en av Piteälvens källsjöar. Avståndet mellan Stenudden och Västerfjäll är i landmått räknat ungefär 24 km, i motorbåtsgångtid däremot så där en 45 minuter.
Och äventyret, hur förklaras det? Här kan vi konstatera en förskjutning i tid. Det som här berättas avser sommaren 1978 när Riksantikvarieämbetet tog fram ett stort underlagsmaterial, populärt kallat Överledningsutredningen. Avsikten var att registrera kulturlämningar av skilda slag vid bland annat Tjeggelvas. Då aktuella kraftbyggnadsplaner gick ut på att leda över vatten från Piteälven och Vindelälven till befintliga kraftverk. Med det tänkte man sig att kunna höja produktionen utan att behöva bygga nytt i orörda vattendrag.
I sådana här sammanhang talas det ofta om ”motstående intressen”, om lämningar av människors närvaro men vid skilda tidpunkter. För Överledningsutredningen i sin helhet noterade man två fyndrika kategorier, dels förhistoriska, dels kulturhistoriska då man menar spår från historisk tid. Geografiskt kan det röra sig om Juktåns inflöde i Umeälven och Galtisguts eller det ”flikiga” landskapet med talrika öar, uddar och sund vid foten av lågfjället Galtispuoda invid Arjeplog. Det kan också vara Västerfjällsområdet i Piteälvens dalgång.
En jämförelse avslöjar skillnaden mellan kategorierna. Västerfjäll uppvisar lämningar av fällor för jakt och fiske samt spår av slåttermyrar och översilningsängar. Av förhistorisk fångstkultur har endast noterats ett fångstgropssystem. Vi kan därför beträffande Tjeggelvas tala om en relativt sett ”ung” fast bosättning. Piteälvens övre del var tom på ”insynad bebyggelse” så sent som år 1800 medan det kom till ett 15-tal enheter under 1800-talet liksom Västerfjäll år 1900.
Med det når vi begreppet ärjemarkskultur som något karakteristiskt för Västerfjäll. Då menas en jordbrukande kultur där fångst, jakt och djurhållning hade en betydligt större roll än det egentliga åkerbruket. Utmarkerna nyttjades för fiske, fångst och fodertäkt vilket gällde såväl de bofasta som renskötande samer. Ordet ärjemarkskultur, kommer av finskans erämaa, försvenskat till ärjemark, en historisk term för enskilt gränsbestämt fångstområde eller fiskevatten som ofta låg avlägset från hemtrakten.
När vi steg iland från Landströms postbåt i Västerfjäll möts vi av ett tiotal boningshus och ekonomibyggnader, av små odlingar och potatisland, av Barturtefjället i fonden, av ett vitmålat träkapell högst upp bland gårdsgrupperna och slutligen av små inhägnade områden nere vid stranden för att skydda näten för renar, kreatur och hundar. Stängslen i sin enkelhet påminner om ärjemarkskulturens närhet. Kreaturen i all ära men fisknät, lösa renar och jakthundar ingår också i bilden.
Besöket blev också smått högtidligt. Det är inte varje tur som ”storfrämmande” kommer till den väglösa byn. Tursamt nog finns det bara fyra enkla båtförbindelser med ”civilisationen” per vecka så tystnaden kunde snabbt lägga sig. Och storfrämmande var det nog, eftersom museimänniskor från Stockholm och Umeå, från Skellefteå och Luleå under några dagar skulle ”dokumentera”, oavsett om det gällde forntidens fångstkultur eller den där ärjemarkskulturen. Det krångliga ordet hade befolkningen inte ens tidigare uppfattat eftersom det bara berörde någonting högst alldagligt. Alla visste att farfar hade satt ut sina fällor i stenskravlet bortom gårdarna. Lite knepigare blev det att förklara varför en del av fällorna stod kvar i skyddade lägen och mer eller mindre gillrade.
Hur kunde man existera, helt enkelt försörja sig, i en sådan miljö? Det var en fråga som hängde i luften utifrån stadsbornas perspektiv. Jordbruket var igång, potatislandet likaså, och för att understryka detta så tillades att numera hade man ”storladugården”. Jag kunde inte låta bli att ställa en följdfråga: Hur många djur fanns det då i storladugården? Svaret blev kort och sakligt: Två kor! Det var stordrift i Västerfjäll.
Mellan 1930 och 1950 bodde flest människor kring Tjeggelvas. På den tiden hölls det skördefest i Västerfjäll i augusti med logdans och sång till Gustaf Anderssons dragspel. Då kom folk från byarna i grannskapet och det kunde bli ett femtiotal personer. En sådan besökare möter vi redan 1920. Det var Carl Fries som gick efter Piteälven förbi Norra Bergnäs till Västerfjäll. Där blev det bal till vandrarnas ära och byns spelman ställde upp.
Det besöket har gett avtryck till vår egen tid. Fries är nämligen skildraren som i flera böcker sökt ge en syntes av natur och kultur, av kulturlandskap och mångtusenårig utveckling. Han koncentrerade den vetskapen i två uttryck, nämligen ”yngst är äldst i Sveriges natur” liksom ”i Sveriges yngsta bygder”. Med det menas att bosättningar baserade på ”enkla” försörjningsformer, t ex ärjemarkskultur, i ett historiskt sammanhang kan vara ”äldst” men har blivit kvar som en reliktföreteelse. Detta kan Västerfjäll exemplifiera.
Redan 1978 fanns det många funderingar om framtiden vid Tjeggelvas. Skulle människorna stanna kvar där, kunde man på sikt ha sin försörjning under givna förutsättningar? Idag har vi facit i hand. Det finns ingen åretruntbofast i hela området. Endast glimtvis hör vi nånting härifrån. Som att i början av oktober 2016 saknades en äldre man efter båtfärd från Västerfjäll till Örnvik. Vad som hade hänt kom snabbt i rubrikform: ”75-åring drunknade i fjällsjö i Arjeplog”.