Med natten i fokus

Hotellet utspelar sig på just ett sådant ställe med berättarrösten till att börja med en nattportier. Mycket utrymme ägnas åt att ringa in hotellets atmosfär och funktioner. Sedan vidgas berättarperspektivet till att omfatta hotellgästen Elisabeth, och en nattvakt. I detta nästan lufttäta mini-universum tränger inte så mycket annat in, förutom tv-vågor i form av rapporter från en plats liknande Afghanistan.
Klippviks scener är bara något litet snäpp skruvade iväg från det vardagliga och realistiska, och hotellet som plats är i högsta grad fysiskt. Kopplingen mellan nattportierens tankevärld, besökaren Elisabeth, nattvakten, och de fjärran krigshändelserna gestaltas inte som speciella eller annorlunda. Istället verkar nattportieren snarast avtrubbad och inne i sin egen värld, utan att relatera särskilt till händelserna på sitt arbete. En gäst är en gäst, oavsett om han eller hon är hivsmittad, dysfunktionell eller suput.

På så sätt är det nattportierens inre värld som boken handlar om. De yttre händelserna registreras detaljrikt, men utan känsla, precis som på de bevakningskameror som sitter i receptionen. Av textens information får man inte veta om hotelljobbet förändrat hans personlighet, eller om han är den han alltid varit.
Klippvik försöker frammana en mörk och hotande värld, med hotellet som en halvt skräck-gotisk plats, där läsaren ska tvivla på realismen i texten och samtidigt läsa texten som en referens till samhället eller aspekter av det. Som halv-dystopi funkar det inte särskilt bra.
Infrastruktur, teknologi, service, allt sådant fungerar alltför bra för att berättelsen ska kännas hotande. Ett intakt samhälle omger hotellvärlden. Någon idéroman kan jag inte se att det är fråga om.

Det romanen däremot är rik på är psykologisk gestaltning av människors interiörer. Nu är det nattportieren som står i fokus, men det är framförallt nattvakten som är intressant, förmodligen därför att den karaktären är mer tredimensionellt gestaltad än övriga karaktärer. Det är precis som om Klippvik gått omkring i hotellmiljö, och lånat ögon, öron och kroppar för att kunna registrera och dokumentera. Resultatet är något socialantropologiskt, något biologiskt, och därigenom skapas faktiskt en intressant och främmande känsla, precis som om man som läsare vore till exempel en humla, och fick läsa om "Människan som migrant".
När texten knyts ihop i och med att nattportieren på morgonen återvänder till sin lägenhet, dyker även författarens person upp. Läsaren påminns om det fiktiva i karaktärerna, när Klippvik i texten berättar om hur han startar dagens författande, med en hel natts stoff i huvudet. Man kan fråga sig om den text som kommit ut verkligen är den som författaren avsett, eller om inflödet av stoff tar överhanden.
Slutet på Hotellet förändrar i alla fall både förståelsen och läsningen av boken, och gör den betydligt intressantare än den först tedde sig.

Med natten i fokus

BOKOla KlippvikHotelletNatur & Kultur förlag