Med medkänsla för våra tillkortakommanden
BOKHettaIan McEwanBrombergs förlag
Foto: FREDRIK PERSSON / SCANPIX
Man får hoppas att huvudpersonen i Ian McEwans senaste roman inte är "som män är mest". Micheal Beard, som han heter, är nämligen ett batteri av mindre goda sidor. Otrohet och oärlighet i stort och smått är de bestående dragen.
Beard är fysiker och tilldelades en gång Nobelpriset. Men det var långt tillbaka i tiden. Och när år 2000 inträder, vilket är namnet på romanens första kapitel, har mycket vatten runnit under broarna. Och därtill mycket fett samlats runt Beards korta kropp. Allt medan också håret tunnats ut betänkligt på den drygt 53 år gamla kvinnokarlen som är inne på sitt femte äktenskap.
Hetta är en roman som både roar och oroar, byggd som den är till fonden av den allvarliga frågan om klimatförändringar, kanske bortom människans grepp. Eller? Ja, frågan är inte enkel och därför också öppen för mycken spekulation.
Att som Ian McEwan i romanform skildra dess komplexitet och komplexa så kallade lösningar, eller förlag till sådana, är i sig värt beröm. Jag menar, tröttheten kring frågan blir inte mindre med tiden. Tyvärr.
Men McEwan gör det bra, som den briljante författare han är. Det ska dock sägas att början på den 340 sidor tätt skrivna romanen är ovanligt pladdrig och lös i kanterna för att vara från en penna som skrivit både Försoning och På Chesil Beach.
Och det är egentligen först på sidan 133 och andra kapitlet, 2005, som Hetta ordentligt fångar mig som läsare.
Även om första delen också har sina satiriskt sköna stunder, toppad av Micheal Beards resa till Spetsbergen med några "klimatförändringskonstnärer". Ett gäng idealister som cynikern i honom beskriver vara "en vänlig stam av exotiska främlingar", och långt från Beards värld och vardag på Centret för forskning i England.
Hetta rör sig över tid och plats och kring aktuellt heta frågor. Tidlösa sådana då frågan om klimatet i vid mening är en del av människans lott att lösa eftersom koldioxiodutsläppen de facto inte minskar, trots deklarationer och fina tal.
Fina tal är också Michael Beards vardag, och ibland håller han själv ett och annat på de otaliga konferanser han deltar i runt världen, oftast som speciellt inbjuden gäst då Nobelpriset hängt ett livslångt skimmer på den prisade.
Men eftersom Beard är en äregirirg man och hans uppgift är att dämpa "civiliationens heta andedräkt" lanserar han, understödd av kolleger på Centret, lösningen på klimatkrisen som kort bekrivet handlar om en teknik att utvinna energi ur vatten. Beard är så att säga hjärnan bakom projektet som söker sina säkra finansiärer för att bli verklighet och rädda mänskligheten. Om bara inte Om funnes.
Och tillika kvinnor, sprit och mat. Och Beards egen historia som får Hetta att allteftersom likna en triller i regi av bröderna Coen.
Ian McEwans tolfte roman är inte hans bästa. Men den är absolut värd att ägna några kvällar. Och det är en berättelse som vinner med tiden. Den är rolig och satirisk. Bitsk stundom, men ändå full av medkänsla för människans tillkortakommanden.
Så jobbar vi med nyheter