Berlin i det tidiga 1930-talet. Stan gungar i depressionens dyningar. De sjaskiga kvarteren runt Alexanderplatz utgör revir för stans undre värld. I barer, bordeller och ölhallar trängs de trasiga och desperata. Tusentals arbetslösa, hemlösa och utsatta driver runt. De jagar jobb, men oftast förgäves. I stället tvingas de råna, stjäla och prostituera sig. Allt för några mark till lite soppa, en värmande sup eller en skitig sovplats med en jutesäck som enda täcke.
I denna ”eländeshär av storstadsvagabonder” ingår blodsbröderna. Det är ett tiotal ungdomar, undernärda och uselt klädda. Flera är föräldralösa, på rymmen från barnhem och anstalter. De är eländiga existenser förenade i en gemenskap formad av omständigheterna. Tillsammans hjälps de åt att överleva, närmast som yrkesförbrytare. De organiserar sitt ficktjuveri, stjäl och gör inbrott. Brotten blir allt grövre.
Willi och Ludvig lyckas bevara kärnan i sin moral och får nog. En gång lärde de känna varandra på en ungdomsvårdsanstalt, en av dåtidens otaliga institutioner med syftet att förebygga förfall och vanvård. Därifrån har de båda rymt och gjort den riskabla resan till Berlin, där de återförenats. Trots alla svårigheter väljer de staden. Likt många andra unga föredrar de ”att svälta i frihet mot att vara halvvägs mätt på ungdomsvårdsanstalten.” De hittar ett sätt att göra ärliga affärer, men oroas oavbrutet av angivare och jagande poliser.
Om de här utsatta människorna skriver Ernst Haffner detaljerat och levande, initierat och med intensiv inlevelse. Han beskriver en hisnande hopplöshet med kyla som svider, smuts som äcklar, stank som väcker illamående. Närvarokänslan är påträngande och plågsam.
I språket finns ett driv som matchar händelseutvecklingen. Det förstärker känslan av stressig desperation, svårigheter och den ständiga jakten på pengar för att inte gå under.
Det enda som irriterar är att Haffner ibland till synes obetänkt pendlar mellan presens och preteritum, till och med i samma mening.
Ändå är boken en gedigen socialskildring med stark närvaro, liksom en spänningshistoria med nerv. Haffner var själv både socialarbetare och journalist.
Blodsbröder gavs ut 1932, men året därpå tog Hitler makten. Då blev romanen slängd på nazisternas bokbål, som annan opassande och ”antitysk” litteratur.
Vad som hände Haffner är okänt. Sedan slutet på 1930-talet finns inga spår efter honom.
För några år sedan blev hans enda roman återupptäckt och utgiven på nytt – och glädjande nog finns den nu också på svenska.
Historien påminner om parallellerna mellan mellankrigstidens och dagens Europa. Också inför våra nutida ögon tvingas stora skaror nödställda kämpa för att överleva – hemlösa, marginaliserade och socialt utsatta.
Fattigdomen förblir evigt akut.