Med "Frestelsernas bok" gör Saramago sorti

BokSmå minnenJosé SaramagoWahlström&Widstrand

Foto:

Kultur och Nöje2011-01-27 06:00

José Saramago, som fick Nobelpriset i litteratur 1998, dog den 18 juni 2010. Fyra år tidigare kom hans bok As pequenas memórias ut i hemlandet Portugal, som på svenska i Hans Berggrens översättning nu fått namnet Små minnen.

Jag tänker stundom på Torgny Lindgren när jag läser Små minnen. Mannen från Raggsjö i Västerbotten kom ju i höstas ut med en bok vars både källa och titel var just Minnen, några som Lindgren på oefterhärmligt vis förstås sa att han nästan inga hade. Och den 84-årige Saramago är inte heller sen att erkänna minnets svaghet. Men Små minnen utger sig nu inte heller som en bok där händelser skildras med exakthet.

Det är ingen rät kronologisk berättelse. Den drygt 140-sidiga boken innehåller i stället episoder och korta minnesbilder kring i huvudsak José Saramagos barndom och tidiga tonår. Från uppväxten i byn Azinhaga och livet i huvudstaden Lissabon, där familjen under tio års tio bytte adress nästan lika ofta som en fattig portugisisk lantarbetare byter skjorta.

Den lille Josés familj sökte dock alltid att bo högst upp i "de liggande statarlängorna", som Ivar-Lo kallade hyreshusen i Sverige. Högst upp var det nämligen alltid billigast att bo.

Saramagos ögonblicksbilder formas till svartvita filmbilder då trångboddhet och armod var mången portugis vardag, i synnerhet för de som kom från ekonomiskt små förhållanden. Och som alltid i Saramagos författarskap, från debuten som 25-åring, är perspektivet underifrån.

När den gamle nobelpristagaren bläddrar i minnet över barndomen i hembyn är förundran, eller förmågan att förundras, en återkommande tanke. Han minns landskapet, olivodlingarna, floderna Tejo och Almonda, men samtidigt att han som barn inte såg det eftersom man som barn "är i landskapet", som en naturlig del.

Förmågan att reflektera över det lilla i livet är något som Saramago menar helt gått förlorad i den moderna tidens hets där barn ska kunna brösta sig och säga att man minsann..., och så vidare. Exemplen han ger är både roande och oroande, om han har rätt.

Släkten är värst brukar det sägas, halvt på skämt, halvt på allvar. För den växt som upp i ett katolskt land och dito kultur är det bara att gilla läget. Umgänge är ett oskrivet måste som både kan vara himmel eller helvete. För lille José fanns himmelen på morföräldrarnas sida. Och det är med djupaste kärlek han skildrar dem och deras omtanke, inte minst till djur och natur.

Små minnen är annars en bok som sällan berör på djupet, måste en Saramago-fan erkänna som undertecknad ändå är.

Frestelsernas bok var det tänkta namnet på boken, vilket var en idé sprungen ur Hieronymus Boschs målning Den helige Antonius.

Men boktiteln som blev är nog bättre, för de frestelser som menas skildras sparsamt i Små minnen. Även om lille José var tidig att utforska hud och kroppens känsliget hos det andra könet.

Små minnen är en mellanbok i en stor författares produktion. Och med vetskap om vad som kom från hans penna hade jag gärna läst mer om vägen till berömdhet. Okej, jag får läsa att han hade lätt i skolan och var en gosse med tur som ovetandes tidigt kom att läsa Moliére. Och att han, uppväxt i en illitterat omgivning, lärde sig läsa genom att stirra i den tidning pappan lånade hem från någon arbetskompis.

Saramago, ett smeknamn som genom Bacchus påverkan blev hans efternamn, ger visserligen några fragment varifrån några av storverken har sin idémässiga bakgrund. Men det är alltför fragmentariskt för att ge något mer begripligt sammanhang.

Det är kanske så att det luriga minnet spelade sitt spratt med mannen som i romanen Historien om Lissabons belägring lät korrekturläsaren Raimundo Silva ändra historieskrivningen genom att sätta in ordet inte i texten. Ett kontrafaktiskt ingrepp som bar en spefull författares signum.

Världen och litteraturen har blivit tråkigare med José Saramagos bortgång. De enda som gläds är hycklarna och dess anförvanter.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!