När en barnbok är bra sugs dess läsare lätt in i berättelsen. Den griper tag i så väl stor som liten. Kanske inte på en gång men åtminstone allt eftersom. När historien inte gör det, när de som försöker fånga essensen i den snarare studsar bort från boken än in i den är den mindre lyckad. Helst om läsaren ger den flera försök men ändå sitter tom inombords.
Att skriva för barn är kanske bland det svåraste som finns. De som gör det bra gör det med en förenkling av livets alla delar, utan att förminska dem. Det Luleåbaserade bokförlaget Black island books ger denna höst ut två väldigt olika barnböcker, båda skrivna av Peo Rask men den ena, Felicia Fahlander och Järnhästen är ritad av Fanny Felicia Svanberg medan den andra, Döden och Lyckan spela boll har bilder av Amanda de Frumerie.
Den sistnämnda går i svartvita toner och bär en historia om döden. Om döden som spelar boll mot så väl lyckan som kärleken. Han har det dödstrist, vinner ständigt. För undertecknad blir läsprocessen lite väl lik bollens rörelser.
Jag studsar kors och tvärs, in och ut ur boken. Den är tung, den är mer svart än vit om än slutet är lyckligt. Men själva berättelsen är svårgreppad. Målgruppen för denna historia sägs vara barn mellan sex och nio år. Jag undrar jag. Jag med mina dryga 40 år blir mest frågande av den, känner inte att varken bilder eller ord berör.
Det gör däremot Peo Rasks andra barnbok i höst, den femte boken om karaktären Felicia Fahlander. Denna gång är det nattåg Luleå-Stockholm som gäller tillsammans med Felicias farfar.
Teckningarna av skickliga Svanberg är en resa i sig. De bär en flygande fantasi och har både lugn och liv i sig utan att bli pråliga. Allt medan Rasks kärnfulla språk och berättande kommer bättre fram här än i fotbollsboken. Det blir en resa som stundom sker rent fysiskt för de två huvudrollskaraktärerna på tåget, men som även far iväg i fantastiberättelser komna ur farfars inre gömmor.
Att i barnböcker på detta vis lyfta den spänning och mysitk så gott som alla barn upplever med tåg är genialt i tider då vuxna främst bokar flyg till sina familjeresor. Felicia säger i boken "Minns du när vi åkte flyg? Då satt vi packade som sillar och det hände ingenting. Men det här var den roligaste och tokigaste resa jag har gjort."
Lyfter lite extra gör historien när Felicia undrar vem som egentligen kör tåget och hon kikar ut med sin farfar i den stjärnklara natten och då fångas av bilden av ett tåg som förvandlats till en flygande häst med vintergatan i sin man och snövackra vidder under sig. Suget i den bilden och känslan av att vara en liten flicka som reser med sin farfar på ett långt, spännande nattåg ger ljus och värme i mörka septemberkvällen.