Med evig tro på reportaget

Ryszard Kapuscinski var förmodligen vår tids störste journalist och också mer uppmärksammad och intervjuad än någon annan i branschen. En dag knallade han ner till sitt förlag med famnen full av klipp om sig själv. Och från ett fyrtiotal intervjuer, föreläsningar och samtal valde eller sågade man där ut närmre 200 korta eller mycket korta svar och uttalanden och stuvade in citaten i en liten fin volym som nästan ryms i min handflata. Samlingen fick namnet Reporterns självporträtt och godkändes av Kapuscinski själv.
Boken är indelad i "fem scener": resande, journalistik, skrivande, tiden efter succén och medier. Kapuscinskis svar sträcker sig från mitten av 1980-talet till 2002, någon gång är också frågorna infogade i texten.
Jag reser för att vittna, säger han inledningsvis men tror inte att man kan "ändra på historiens förlopp", bara lindra dess fasor. "Misären gråter inte", säger han, och den "gör inte uppror". Här är han mer defaitistisk än jag hade väntat mig. Samtiden är "ett dårhus, där patienterna gör uppror, där elden är lös, källaren översvämmad och läget förändras var femte minut", summerar han 1993. Men i ett svar från 2001 är han lite gladare; vi har stora möjligheter att påverka opinionen, säger han där.

Kapuscinski bevittnade 24 revolutioner och ville till varje pris befinna sig i "skeendets främsta linje, vid fronten". Det som då utspelas inför ens ögon "trycker på för hårt", säger han, man kan inte distansera sig och återge sina intryck, det kommer senare och då har tiden och minnet redan förändrat berättelsen betydligt.
Han misstror bandspelare; inför en mick börjar människor tala annorlunda, ja tänka på ett annat sätt, mer formaliserat och tvunget, säger han. Det "rena" lyssnandet är oerhört viktigt, lika viktigt som att se med egna ögon. "Den riktige reportern... sover där huvudpersonerna i hans reportage sover, han äter och dricker detsamma som de."
Han förklarar att han delvis har samma erfarenheter som de fattiga i tredje världen. Själv kom han från en polsk avkrok, gick hungrig och frysande och utan skor i barndomen och bodde i en by där gästfriheten var lag. Därför känner han en grundläggande trygghet i sådana miljöer.

Kapuscinski har en mycket hög tanke om reportaget som är "den mest universella formen" och "alla de stora författarna har det med i sitt författarskap." Hans egen reportagekonst har starka beröringspunkter med den som lanserades i USA på 1960-talet; han återger alltså bara autentiska händelser och verkliga människor men med hjälp av litteraturens verktyg.
Han talar bittert om medierna. De ger en anonym bild av förlopp och händelser, "där finns inget ansvar och ingen yrkesstolthet." För dessa "mediearbetare" är det viktigare att informationen är attraktiv än att den är sann, summerar han.
Kapuscinski dog i januari 2007 men "minnena efter honom vårdas", skriver översättaren Anders Bodegård i ett livfullt efterord. Det kommer ut en strid ström av böcker om honom och snart ritar man in hans dagliga promenadstråk på en särskild Warszawakarta.

Med evig tro på reportaget

BOKReporterns självporträttRyszard Kapuscinski Bonniers