Inför varje nytt år valde jag med omsorg. Den jag skulle bära med mig fick inte vara första bästa köp. Så behandlar man inte en följeslagare.
Kraven var höga. Formatet. Formgivningen. Omslaget. Läder? Ibland, ibland inte. Funktionell. O, ja!
Timmar, dagar, veckor skulle antecknas. Styra upp tillvaron. Vara påminnelsen när minnet sviker.
Bara anteckna det väsentliga i ett begränsant utrymme. Lagringsutrymmet var långtifrån oändligt. Det gällde att sovra.
Året var 1984.
Det borde i någon mening var mitt värsta år, eftersom det var det orwellska året. Domedagens år. Och jag lyssnade på The Clash:
In 1977 I hope I go to heaven
cos I been too long on the dole
and I can't work at all
Låten slutar i en uppräkning som snarare ska ses som en nedräkning: 1977, 1978, 1979, 1980, 1981, 1982, 1983 … Krasch, Bang!
Livet, festen – allt är slut. Orwell fick rätt.
Men vänta. Det var inte så, minns jag när jag läser min fickkalender från 1984. Den såg mig som människa till skillnad från de mobiler jag senare förbrukat. Jag kan läsa av mitt liv och se att jag, trots Orwell, hade ett av mina bästa år.
Jag har kvar några kalendrar, som berättar om vad jag gjorde. Hur många sim-kort har jag kvar? Noll, typ. Och om jag hade det, vad berättar de?
Vad jag minns hade de flesta av mina vänner fickkalendrar, i vilka vi styrde upp våra liv. Planerade möten och fester. Vad jag minns försvann aldrig några av mina vänner i kalendern. Den vara bara ett hjälpmedel, ett ändamål. Inte målet i sig.
Då, 1984, när jag åkte vagnen i Göteborg: inte fan hade jag blicken i kalendern. Den låg i fickan. Framtiden låg framför oss. Det var dit vi blickade.
Nåja, var tid har sina hjälpmedel. Jag är glad att jag var ung under en tid när blicken var fäst framåt. Att idag åka tunnelbana i Stockholm och se vart folk vänder sina blickar, är närmast ett förestående bud om en mental apokalyps. De flesta sitter med gamnackar och pillar på sin smarta telefon.
Som om vi hoppas att det av klick uppfyllda ska bilda en skyddsväst mot det hat som breder ut sig. Självbekräftelse som plåster. Se mig! Gilla mig!
Orwells 1984 liknar en västanfläkt. Snart kan var fjärde väljare vara Sverigedemokrat.
Självfallet hade inte några fickkalendrar gjort skillnad, men kanske blicken ovanför den böjda smartphone-nacken.