Med ambivalenta associationer
Vi har ett starkt behov av tillhörighet och att kategorisera vår omvärld. Men det är något som konstnären Monica Melin helst inte gör. "I min konst vill jag skapa ett rum för det ambivalenta", säger hon.
Monica Melin ställer ut på Galleri Syster.
Foto: Patrik Boström
- Hallen bygger på vårt behov av tillhörighet och att kategorisera. Verket har visats på Make out 2008 under Pridefestivalen och handlar om min egen osäkerhet inför sexualiteten, säger Monica Melin och visar små lappar där hon skrivit ner folks funderingar kring hennes sexualitet och kön. En del är både roliga och oroande. En fråga lyder: "Hur länge har du varit i gay-branschen då"? och vi skrattar åt det lätt absurda i formuleringen.
- På Pride ska man ju stå upp för vad man är, men jag är osäker. Och jag är inte så intresserad av att definiera kön. Jag är mer intresserad av mellanrummen. Det kan vara provocerande för många, men det måste också få plats, säger Melin och berättar att hennes ambivalens också varit provocerande i gay-världen.
- I min konst vill jag skapa ett rum för det ambivalenta och mina verk bygger på associationer - att man upptäcker saker i dem som leder vidare till nästa detalj, säger Melin.
Hennes konstnärskap baseras på den personliga erfarenheten, gestaltad i en mer allmängiltig form. Titlar från tidigare verk, som Jag pysslar med mig själv, talar sitt tydliga språk om var tonvikten ligger innehållsmässigt, medan hon i formen ofta ägnar sig åt installationer och performance där hon möter sin publik. Hennes förhållningssätt får mig att tänka på Joseph Beuys sätt att möta sin publik i sociala skulpturer, samtidigt som bilderna av verket Jag pysslar med mig själv hon visar mig på datorn för tankarna till Cindy Shermans fotografier av dockor.
- Ofta är jag med som en del av verket. Så blir det inte just på den här utställningen, men det har varit utmärkande de senaste sju åren, säger hon.
Men att komma dit tog sin tid. Melin började med konst först när hon var 32 år och på konstskolan Idun Lovén insåg hon att hon inte behövde måla, utan att hon faktiskt kunde göra vad hon ville av sitt konstnärskap.
- Jag sökte in på konstfack och kom in. Men efter tre år upplevde jag att det kändes meningslöst. Men i den vevan pågick debatten om hiv-mannen och jag blev påmind om hur jag själv blev våldtagen för 20 år sedan. Jag kände att det var angeläget att göra något av det och tänkte att jag struntar i om folk tycker att det är konst eller inte. Det finns ju trots allt rätt mycket normer inom konsten, men det kändes rätt att bli mer personlig då, säger Melin.
Resultatet av den mer personliga inriktningen blev, bland annat, Operation skuldsanering och senare verket Minnets återkomst; Offret och förövarna - en minnesverkstad, som turnerade med Riksutställningars Konstfeminism, där Melin bearbetade känslorna och minnet av våldtäkten som ett sätt att återta någon slags känsla av makt. På bilderna Melin visar på sin dator kan man se en massa minneslappar som berättar små detaljer om det som hände och små tygdockor med penis som hon sytt.
- Genom att minnas saker om dem och händelsen kunde jag ta kontroll över förövarna och ofta kunde publiken se mig arbeta med processen och ställa frågor. En del blev glada och ville prata, men jag inser att min närvaro kan vara skrämmande för en del. Det verket handlar ju om efterarbete efter en våldtäkt och det är fortfarande tabu. Men får det ta plats kan man komma vidare, säger Melin.
Andra verk hon gjort har haft en lättsammare ton, utan att för den skull bli banal. Det personliga lämnar hon inte så lättvindigt och i verk som Det tog längre tid än jag trodde, har hon broderat verk om sina orgasmer inför sin publik.
- När man pratar om kvinnor och sex handlar det ofta om hur man ska skydda sig mot könssjukdomar och graviditet. Men jag ville göra något om kvinnors njutning, så då broderade jag mina orgasmer och skrev datum på dem i broderiet, säger Melin och skrattar.
Den där lekfullheten visar sig också i verket Begärets karta som kan ses på Galleri Syster, där man kan se Melin springa omkring naken med fjärilsvingar på ryggen i en park.
- Det började med en knäpp idé som jag och några kompisar fick, men det var bara jag som genomförde den. Verket handlar om att våga saker som man "inte kan göra", sådant som vanliga människor låter stanna vid en tanke. Men jag kände att jag som konstnär visst kunde göra det.
Så jobbar vi med nyheter