Det gigantiska huset som vi ska spendera helgen i rymmer bland annat en bastu, ett flertal gömda förråd, ett bibliotek, ett spelrum, ett rum där allting är klätt i rött sammet och ett rum som har varit låst sedan ägaren dog.
I ett hus fullt med hemliga rum finns det många ställen att gömma sig. Ändå hittar vi inget, där vi sitter i den stora matsalen.
Runt de sex provisoriska matborden som står tätt uppradade intill varandra sitter vi, 30 okända människor som är där av samma anledning. Vi är här för att ha kul. Den andra gemensamma nämnaren är engagemang inom studentradion och att vi alla därför, någon gång, har valts ut och definierats som ”sköna”. Som personer som det finns något slags värde att lyssna på. Vi är 30 sköna människor som sitter med andra sköna människor i ett skönt sammanhang. Det borde vara enkelt. Skönt.
Och det är många år sedan vi nöp, petade, drog oss själva i kinderna och hoppades på att vårt riktiga ansikte skulle finnas någonstans där under. Flera somrar sedan vi missade öppna målchanser på gympan; såg bollen liksom halka av oss i luften. Det var länge sedan vi gick på disco. Med vårt nytvättade hår och våra nyinköpta skor – alla våra ansträngningar och förhoppningar naket utfläkta på våra kroppar – brännandes på vår hud som hån där vi stod i folkhavet bultandes.
Vi är äldre, snyggare och tryggare. Så vad är det som får våra huvuden att ständigt vändas mot de andra grupperna, och i synnerhet gruppen som sitter bakom oss? De som skrattar, skålar, klappar och skriker av förtjusning med jämna mellanrum.
Ingen säger det högt men vi alla tänker det. Först: är vi inte lika sköna som de vid bordet bakom oss? Sen: är vi inte sköna?
I deras glädje finns det något som irriterar oss. Möjligheten att vi inte har kommit så långt som vi tror. Att våra gamla tillkortakommanden och misslyckanden lurar under ytan. Att vårt gamla jag hotar att återerövra oss, och avslöja våra nya äldre, snyggare och tryggare jag som en fas, istället för tvärtom. Och det skrämmer oss.
För vi måste få vara de som skrattar högst – de som skrattar bort känslan av allt som vi trodde att vi hade vuxit ifrån.
Men vi är lika förstenade som förut, precis som den gången på gympan, och det enda vi kan förmå oss att göra är att fylla på våra vinglas. Ta djupa klunkar, sökandes i den röda mjukheten efter någon slags förlösning. Eller försoning.