En ensam kvinna, Judith, står på scenen. Hon är enkelt klädd i röd klänning och nynnar sakta med i rösten som hörs ur högtalarna. Hon står stilla, rör sina händer utmed kroppen, lägger sig ner, lyssnar.
Så byts scenen ut och Batseba gör entré. Kontrasten är tydlig - denna kvinna är klädd i nattrock där militäriska detaljer kan skönjas. Hennes huvud pryds av en färgstark turkos turban och hon vandrar högrest över hela scengolvet, grubblar, mumlar för sig själv.
Kvinnorna är två av fyra kvinnliga karaktärer i den engelske dramatikern Matthew Hurts monolog Tro som har Sverigepremiär den 16 januari på Norrbottensteatern. På tisdagen visades delar av monologen för pressen.
De bibliska karaktärerna Judith, Batseba, Rahab och Hanna, som alla gestaltas av Margareta Gudmundson, har en gemensam nämnare - de är mitt i en krigisk situation.
Men det är "inte en historiekurs i Gamla testamentets kvinnor", poängterar Anna Azcárate, pjäsens regissör, utan kvinnorna gestaltas i nutid. Hon beskriver arbetet med pjäsen hittills som "work in progress en masse".
- Det är många viljor och ingen prestigetröskel och där tumlar vi runt, och det ska vi göra, säger hon om pjäsens framväxande tillsammans med Margareta Gudmundson och koreografen Cecilia Milocco.
Margareta Gudmundson har även översatt texten till svenska, en process som påbörjades redan 2008. Men att pjäsen skulle komma att sättas upp på Norrbottensteatern var mest en lycklig slump. Margareta Gudmundson var på besök hos dottern i London och läste om pjäsen på internet. Att det var en kvinnlig monolog där inspirationen hämtats från Gamla testamentet väckte intresset hos henne, så pass mycket att hon ville översätta texten.
Hon har aldrig tidigare översatt dramatik men beskriver processen som ett "idealiskt sätt att lära känna de fyra kvinnorna" men också att det tagit mycket tid.
Hur har det varit att gestalta de fyra olika kvinnorna?
- Det har varit oerhört spännande och samtidigt svårt. Det är inga lätta öden, säger Margareta Gudmundson och berättar att det varit en utmaning att hitta variationer i att ensam gestalta kvinnorna.
Både Anna Azcárate och Margareta Gudmundson ger intryck av att vara otroligt engagerade i monologen, den bibliska grunden den vilar på och de fyra kvinnornas livsöden.
Anna Azcárate beskriver pjäsen och intrycket av den första läsningen av den som att "den rörde upp mycket känslor och tankar".
- För mig personligen känner jag hur det sviktar under mig när jag förstår vilken oerhört stark kraft tron är för då förstår jag också vad människan är beredd att göra i trons namn, säger Anna Azcárate.
- Det är Matthews starka text som engagerar, att han tolkar kvinnorna på det sätt han tolkar dem, säger Margareta Gudmundson.