Heide Krönlein är ett salt i den norrbottniska kulturen. Denna flitiga Lisa med sin fantastiska trädgård i Vuollerim går alltid sin egen väg, vågar ge utlopp för åsikter och tänkande, en modig kvinna som gör det som faller henne in. Förra året eldade hon upp sin konst, offentligt. Hon sade sig vara färdig med sitt målande.
Nu har hon skrivit en bok och den saknar sitt motstycke. Den är som en kokbok, eller snarare en matberättelse, eller kanske vi ska beteckna den som en ny genre: matpoesi. Det är nämligen en poetisk tillägnan till den kosten, till råvarorna och dess beredning.
Eller som hennes vän Suzanne Osten skriver i inledningen: ”Är detta en kokbok? Nej, bevare mig. En livsdikt är det med sinnliga laborationer i livets provkök.”
I boken finns Kokerskan och hennes väninna. Vi får följa kapitel efter kapitel hur maten lagas, ofta av det som kommer från den unika trädgården hon har där strax söder om polcirkeln, i den bistra växtzon 6, på gränsen till 7. En trädgård på den breddgraden som är fylld av basvarorna för ett gott kosthåll.
Vi får följa matberedandet i Kokerskans kök, ofta i samarbete med väninnan. Det steks i gamla gjutjärnsstekpannor och det sjuds och kokas i gjutjärnsgrytor som erövrats på loppmarknader. Höns, kyckling, nötkött marinerad i rött vin, fisk och så allt det där gröna och alla rötterna för buljongen, den nyupptagna mandelpotatisen med skalet som spricker när den är kokt.
Och man undrar först över denna lovsång till gommens och magens behov, men begriper snart att denna dyrkan av födoämnena har sin grund i Heide Krönleins barndom. Det är ingen dyrkan över ett förflutet överflöd, nej tvärtom. Det är barndomens andra världskrig i Tyskland som gör sig påmint. Kriget, fånglägret och den ständiga svälten.
Hon har tidigare skildrat barndomsåren i ”Flickan i Berlin”. Nu återkommer minnena och mardrömmarna i denna hyllning till maten. Hon skriver om krigsdockorna, trasiga dockor i en trasig barndom. Hon skriver om sin dödfödda syster, hur hennes mor hoppat ut genom ett fönster för att undkomma de ryska soldaterna och fött i ett trädgårdsskjul. I boken finns också Heide Krönleins egen bild, hur det döda barnet bärs ut i fötterna.
Det är matens vällust i vakenheten som får kompensera nattens maror. Minnen dyker också upp bland köksredskapen. Den där tranchersaxen som är nödvändig för att dela fåglar, höns, anka och gås. En sådan användes av ryssar när de skar sönder en ung kvinnas underliv. Den blivande kokerskan fick som nioåring veta det under lägervistelsen, hur den flickan ständigt berättade att hon inte längre hade något värde.
Och så barndomsåren hunger som är orsaken till att skafferi, kylskåp och matkällare hemma i Vuollerim är överfyllda. Och Heide Krönlein skriver: ”Kom tillbaka med din övernattningsväska och dina röda skor. Kom och ta ifrån mig minnen, dämpa dessa upplevelser från barndomen. Kom hem. Fyll köket med alla dina dofter. Ge mig frid.”
De röda skorna pryder omslaget. De har följt med genom boken, men i bokens sista rader måste det köpas ett par nya röda skor, de gamla har hängt med så länge.
”I röda skor” är en läsupplevelse och dessutom så fint illustrerad. Heide Krönlein är också en skicklig fotograf, och med den duktiga formgivningen hos ByaTryck AB hemma i Vuollerim blir det en av årets vackraste böcker och med ett lika vackert innehåll.