Om man vill lära känna den ryska verkligheten skall man sätta sig på pendeltåget.
Där sitter den ryska ”babusjkan” med välkammade barnbarn, utfattiga tadzjikiska gästarbetare, sommarstugeägarna med femton matkassar och tre halvlitrar vodka.
Och så krymplingarna. Alla de yngre som offrat sig i Rysslands modernare krig: Afghanistan, Kaukasus och numera Ukraina.
De kommer längs tågvagnen i mindre kolonner. Först den benlöse i gänget - han utgör förhandsreklamen - rullande på ett slags skateboard som han antagligen snickrat själv. Sedan följer hans soldatkollega på kryckor, efter honom den som skramlar med insamlingsbössan. Sist en kille med sprucken gitarr.
Alla sjunger de, ibland bittra sånger av Okudzjava eller Rozenbaum, emellanåt, om det är lördagskväll, mer uppsluppna ryska folkvisor.
De flesta civila i vagnen tittar bort, precis som i vilken T-banevagn i Stockholm när rumänska romer dyker upp med tiggarlappar eller usla dragspelare.
Om just Afghanistan handlar Svetlana Aleksijevitjs senaste verk - mästerverk - på svenska, kallad ”Zinkpojkar”.
Zinkpojkarna var de sovjetsoldater som fraktades hem i tunna metallkistor av just zink. Sovjetunionen hade gott om zink, men tyvärr dåligt om geopolitiskt omdöme.
Det var 1979 som dåvarande Sovjetledaren Leonid Brezjnev lät Röda armén tåga in i det avlägsna bergslandet för att, enligt statspropagandan, uppfylla sin ”internationalistiska plikt”.
En förstelnad och dogmatisk regim mötte en efterbliven och mycket misstänksam bondekultur. Resultatet kunde bara bli katastrofalt. Efter tio år och hundratusentals dödsoffer på bägge sidor drogs sovjetstyrkorna tillbaka av ”perestrojkans” Michail Gorbatjov.
”Aleksijevitj samlar material som en journalist och bearbetar det som poet”, har någon sagt. Och visst sjunger det på något sätt av poesi över hennes massiva texter om massakrer, idealism, idiotism, sovjetiskt övermod, sovjetisk vardagsrealism. Ingen kan så vackert - och så bittert - skriva om Ryssland. Om så en trång trappuppgång i Moskva där zinkkistor inte får plats eller upp till Kreml där man alltid hävdat sin rätt att inskrida när man känner sin makt hotad.
Zinkpojkar är en fasanfylld bok om en fasans tid. Lemlästningar, skräcken för bakhåll, amputationer, avrättningar. Men också om ett fosterland, Sovjetunionen, som visar ett mycket litet intresse för sina ”internationalister”.
- Idiot! Varför åkte du dit? Frivilligt dessutom?
Och du har inte ens en afghankappa eller videospelare med hem!
Så kan det låta i ett av bokens många replikskiften.
”Det förflutna är fortfarande framför oss” står det som en devis på omslaget till Aleksijevitjs mäktiga bok. Och visst är det så att dagens Ryssland långt ifrån att göra upp med det förgångnas dumheter fortsätter att begå nya. Bara med den skillnaden att president Putin ersatt Brezjnevs ”internationalism” med det nypåfunna ”skyddet av etniska ryska minoriteter” som i Ukraina. Eller Baltikum. Eller vart som helst. Gotland? Vilhelmina?
Vi har flera ryssar här som Putin kanske vill ”beskydda”.
Man frågar sig: Vem skyddar Ryssland mot Ryssland?