Det är sällan romaner berör så att ögat blir vått också hos en manlig recensent. Det gör Sara Stridsbergs nya roman där hon skildrar ett mordoffer. Hon gör det genom att låta mordoffret vara berättaren, ett ögonvittne till gärningen, styckningen av kroppen, tiden som följer och vad som händer människorna som överlever henne. Det är ett mästerligt berättargrepp och med ett språk som hela tiden fängslar.
Stridsberg låter läsaren i mycket korta kapitel följa Kristina och hur hon redan på bokens första sida beskriver mordplatsen, skogen med det brunaktiga regnljuset. Ibland är kapitlen bara knappt en halv sida och den språkliga kraften ger en känsla av poesi.
Det går inte att referera en enkel handling. Stridsberg låter Kristina göra nedslag i hennes 27-åriga liv, omväxlande mellan barndomsupplevelser, den vuxna tiden med knarkandet och prostitutionen, två barnafödslar, kärleken till Sascha, hennes föräldrars liv, begravningen och den våldsamma gärningen.
Det mästerliga är att Stridsberg kan återkomma till mordhandlingen, dess förspel och efterspel, gång på gång utan att det känns som upprepningar. I stället blir det nödvändigt att få återvända till brottsplatsen och lyssna till Kristinas sista tankar i livet, hennes beskrivning av själva gärningen och gärningsmannen, som hon kallar ”jägaren”.
Bokens sorg är att Kristina hela tiden ser döden som något oundvikligt. Inte så att hon vill dö, men hon beskriver sig som ”oduglig, hjälplös, svag, obrukbar, ett måndagsexemplar i den stora massan femtiotalsflickor som världen egentligen inte behövde, som en dag skulle försvinna spårlöst utan att någon saknade dem”. Därför vill hon att det ska gå fort där i skogen. Hon vet att ”jägaren” ska döda henne och ber honom att inte gör det plågsamt. Hon försöker aldrig fly.
Kristinas uppväxt präglas av hennes älskade lillebror Eskils död, han drunknar när föräldrarna förlorar uppmärksamheten över de badande barnen. Hon älskade sin lillebror och man får intrycket att det är denna förlust som påverkar hennes uppväxt och levnadsöde. Hon beskriver begravningen av Eskil och den känsla hon får: ”En besvikelse så djup, så genomgripande, det är blodets fryspunkt, det är kärlekens yttersta Antarktis.”
Det finns avsnitt i boken som blir en oförglömlig läsupplevelse. Det är när mamma Raksha underrättats om att Kristina påträffats död, nedpackad i delar i två vita resväskor. Hon ringer till sin man Ivan och berättar. Han tystnar och förblir tyst. Han ringer sedan upp och är lika tyst. Det finns liksom inget att säga, inget som kan ställa något tillrätta.
Boken avslutas med att författaren förklarar att det är en litterär fantasi. Romanens likheter med verkligheten har inte att göra med ”någonting annat än den realitet i våld ur vilken den är sprungen”. Realiteten lär vara det uppmärksammade styckmordet på 27-åriga Catrine da Costa år 1984. Hon var född i Luleå med efternamnet Bäckström, flyttade till Stockholm med familjen, blev narkoman och kom att livnära sig som prostituerad. En obducent och en allmänläkare misstänktes för mordet, men de kunde inte bindas vid brottet. Rättsprocesser pågick sedan om obducentens och allmänläkarens läkarlegitimationer fram till år 2012.
Genom åren har vi läst mycket om mordet på Catrine da Costa. Styrkan i Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” är att hon gör en människa av ett mordoffer. Kanske får Catrine da Costa, född Bäckström i Luleå 1956, nu också bli en människa.