Hon liknar sameslöjdandet vid just drakflygning.
– Mästarbrevet betyder mest för mig rent personligt, efter att ha kämpat för att göra duodji till mitt levebröd. Det har varit som att springa med en drake och försöka få den att lyfta. Mästarbrevet är beviset på att draken lyft, det är jättestort, en milstolpe för mig och för duodji. Det gör det lättare för oss som livnär oss på slöjden, säger Lena Viltok.
Duodji är det samiska uttrycket för slöjden och det är det ordet som Lena Viltok använder när hon berättar om sig och sitt konsthantverk. Mästarbrev har funnits inom många hantverksområden, men nu också inom just duodji efter ett samarbete mellan Sameslöjdstiftelsen och Sveriges hantverksråd. Tilldelningen regleras i en lag och en förordning.
Och första inom duodji blev just Lena Viltok, 39 år.
– Jag skickade in en lista på grejer jag gjort, vilka utbildningar jag gått, foton på arbeten och vad jag lärt inom området. Man ska ha också ha livnärt sig på hantverket i minst sex år.
Och när Hantverksrådet granskat hennes ansökan och fått den granskad av Sameslöjdstiftelsen så skrevs mästarbrevet under. Nu hänger det i slöjdbutiken på Porjusvägen i Jokkmokk och som Lena Viltok driver tillsammans med lillasyster Mia. Där finns exemplen på det som gett Lena Viltok mästarbrevet.
– Först arbetade jag traditionellt i skinn och textil och därifrån gick jag till att sy moderna, vanliga kläder men i traditionella material och där jag hämtade snittet från samiska dräkter.
Nu är det mest skor och dräkter som Lena Viltok arbetar med.
– Jag hinner sällan göra annat än beställningar, tiden går till det. Det är ett litet dilemma, att det blir så mycket bällingskor, mössor i päls, traditionella dräkter och dräktdetaljer. Periodvis får de egna idéerna stå tillbaka.
Bällingskor görs av skinnet på renens ben. Det bästa, slitstarkaste skinnet. Fyra ben räcker till ett par skor. Lena Viltok har just bällingskor på sig under marknadsdagarna.
– Det är finskorna, säger hon och hennes skor har en fin teckning i pälsen.
De är eftertraktade och ingen lagervara. I Systrarna Viltoks butik finns i stället ett par röda skinnstövlar.
– Det är sälskinnsstövlar, traditionella stövlar men med rödfärgat sälskinn och det är inte så vanligt.
Lena Viltoks slöjdbana började tidigt, redan i barnaåren.
– Jag växte upp i en familj där duodji alltid var närvarande med många föremål. Pappa gjorde knivar och kåsor, farmor skor och koltar. När vi drog till fjälls på somrarna började jag och min syster att tidigt göra nyckelringar och kaffepåsar som vi sålde till turisterna.
Lena Viltok beskriver hur hon alltid brunnit för slöjden, att den gett så mycket.
– När jag var 18 år började jag på Samernas utbildningscentrum och det blev två år där jag lärde mig arbeta traditionellt med skinn och textil och ett år med skinnkonfektion. Vi fick sy kläder, tog upp traditionella mönster och material men gjorde nutida kläder.
Efter skolåren fortsatte det.
– Till slut kändes det ohållbart att ha ett annat heltidsjobb än slöjden. Då jobbade jag på solcellsfabriken i Porjus. Så jag sade upp mig och ägnade mig på heltid åt slöjden.
Det blev att registrera en firma 2003 och sedan har verksamheten vuxit.
– Jag började hemma i huset, i största rummet. Sedan hittade vi denna lokal som vi haft i sex år och som har gott om utrymme, säger hon om butiken som tidigare varit skoaffär och huset lär vara ett av Jokkmokks äldsta och kulturellt skyddat.
Beställningarna tar den mesta tiden, men där finns hela tiden intresset att skapa det egna vid sidan av det traditionella. Hur mycket får då en kolt förändras?
– Det är alltid en diskussionsfråga och det är bra. För mig finns det två linjer, en som gäller det traditionella dräktskicket. Det är mycket koder i dräkten. Man kan utläsa om bäraren är en man eller kvinna, pojke eller flicka, gift eller ogift och varifrån personen kommer. Det kan man se på dräktens detaljer.
Lena Viltok håller på det traditionella.
– Alla har sina referenser, hur man sytt och inte sytt i sin familj, förut har man använt det material man haft tillgång till och då blir saker på ett visst sätt, men numera kan man välja mer och saker förändras naturligtvis med tiden.
Och så finns ju nu det där första mästarbrevet i Sverige i sameslöjd, en varudeklaration i duodji.
– Jag har brevet inramat i butiken, lite mallig är jag, säger Lena Viltok.