Massmord och superkapitalism
Det nya Kina är temat för Henning Mankells kommande roman "Kinesen". Han tar läsaren från massmord i Hälsingland till det myllrande Peking. Miljonstaden som är epicentrum för den kinesiska ekonomins våldsamma expansion.
Henning Mankells kommande roman "Kinesen" handlar om det kapitalistiska Kina, men också om hur ett till synes obegripligt brott i Sverige är ett resultat av historiska skeenden på global nivå. "I dag lever alla mitt i världen", säger Henning Mankell.
Foto:
Men han gör det inte lätt för sig. Vägen till Kina tar sin början i ett fruktansvärt massmord i Hälsingland. Via 1800-talets USA tar han läsaren till megastaden Peking och det getingbo som är det kapitalistiska Kinas politiska och ekonomiska hjärta.
- Jag ville att det skulle vara svårt. Det roade mig att koppla ihop en liten by i norr med det gigantiska mittens rike. Sen är det klart att det finns ett slags budskap i det. Var man än befinner sig i dag är man i världens mitt, säger Henning Mankell.
Halva året tillbringar han i Ystad och andra halvan i Moçambique på Afrikas östkust. Uppslaget till boken fick han för flera år sedan när en ny byggnad för landets utrikesdepartement uppfördes i huvudstaden Maputo - en gåva till Moçambique från den kinesiska staten.
- Det började gå rykten om att de kinesiska förmännen behandlade de afrikanska arbetarna väldigt dåligt, till och med slog dem, berättar han.
- Först blev det ett jäkla liv, men det tystades ner. Det fick mig att börja tänka på Kinas nya roll i världen. Om några år går Kina om USA och blir världens största ekonomi. Effekterna av det är någonting jag tycker att man måste diskutera. Det är bakgrunden till den här boken.
I Kinesen målar Henning Mankell en sammansatt bild av dagens Kina. Han betraktar det jättelika landet med svenska ögon. Men han anstränger sig också för att hitta andra perspektiv och beskriver Kina från kinesiska och afrikanska positioner.
- Kina och den afrikanska kontinenten har en sak gemensamt. De har båda erfarenheter av att bli förtryckta av andra folk. Det betyder att kineserna kanske är känsligare än västerlänningar när det handlar om vissa frågor. Samtidigt ska man inte sticka under stol med att kineserna i kraft av sin ekonomiska makt börjar visa tendenser till att återkolonialisera Afrika.
Både i kapitalismen och i kommunismen ser Henning Mankell fler än en sida . Den fria marknaden har gett Kina större frihet och ett otroligt ekonomiskt uppsving, men betyder också ökade klyftor och sociala orättvisor. Kommunistpartiet har gjort sig skyldig till fruktansvärda övergrepp. Men partiet har samtidigt lyft en miljard kineser ur fattigdom och ses av många kineser fortfarande som bärare av ett solidariskt projekt.
Han beskriver två viljor i dagens Kina. Å ena sidan roffarkapitalisterna som inte skyr några medel i jakten på profit, å andra sidan gammelkommunisterna som inte vill offra de socialistiska idealen för ekonomiska framsteg. Det är två maktpoler som i en blodig kamp ställs mot varandra genom två av romanens huvudkaraktärer.
- Det är alltid svårt att rekonstruera en politisk verklighet. Och det är svårt att låta två individer i en bok diskutera politiska frågor utan att det blir träig, tråkig information. I dag pågår en maktkamp i Kina. Det är inte alla kineser som vill gå den fria marknadens väg och många ifrågasätter den kapitalistiska utvecklingen. Kampen mellan de två individerna i min bok blir en symbol för en större kamp, säger Henning Mankell.
Spelet med skiftande perspektiv är skickligt utfört och givande för en svensk läsare utan större kunskaper om Kina.
Men Henning Mankell har problem med att på ett övertygande sätt motivera sambanden mellan massmordet i Hälsingland och Kinas ekonomiska och politiska historia. Efter 550 sidor kommer upplösningen plötsligt och utan att läsaren får svar på en av romanens stora gåtor. En av trådarna i bokens polisutredning följs aldrig upp.
- Jag kunde ha svarat på det också. När jag började skriva visste jag hur jag skulle knyta ihop alla trådar. Att låta en tråd hänga löst bestämde jag mig för väldigt sent. Det är en polisiär erfarenhet att man aldrig löser alla spår. Innerst inne har jag svaret, men jag vill bjuda läsaren på att själv få fundera över det.
Så jobbar vi med nyheter