Maskdansen en hotad tradition

Efter att ha täckt ansiktet med olika lager av färg där svart står för det okända och magiska, vitt det rena, oskuldsfulla och där rött symboliserar kärleken och livet förvrider Elisabeth Heilmann-Blind sina anletsdrag totalt genom att sticka in en pinne i underläppen och böja näsborrarna uppåt med ett band. Till det suggestiva ljudet från landsmannen Hivshus trumma sätter hon sedan kroppen i rörelse på samma kraftfulla, rytmiska sätt som grönländarna antagligen gjorde när maskdansen föddes tre-fyratusen år tillbaka i tiden. Plötsligt hoppar hon ut bland publiken. Där lockar hon till både skratt och oro genom att viltsint och trånande skaka sina bröst, pockande närma sig några av männen men lika hastigt rygga tillbaka, ilsket fräsande och med blixtrande ögon.

En av tankarna med grönländsk maskdans har just varit att skrämma betraktaren.
- I början var det en fruktbarhetsritual. Senare blev den en slags underhållning. Fast samtidigt har maskdansen alltid haft en seriös sida. Meningen har varit att den ska leda till respekt för det okända och andliga. Traditionellt har den också använts vid uppfostran av barnen. De skulle lära sig att bejaka sin rädsla. För ute på jakt gällde det ju att ha tungan rätt i munnen. Då fick man inte drabbas av panik, berättar Elisabeth Heilmann-Blind när föreställningen är över och hon har bytt om till sitt vanliga, mindre skrämmande jag igen.

Maskdansen fick dock ett abrupt slut på de flesta håll på Grönland vid kristendomens införande 1721. De kristna missionärerna menade nämligen att den stod för någonting fult och skamfyllt. Därför finns idag bara ett tjugotal grönländska utövare av dansen, och en av dem är alltså Elisabeth-Hellman Blind. Hon kom från västsidan av Grönland till Kiruna för omkring tjugo år sedan. Här har hon sedan dess arbetat på Samiska teatern.
Trumslagare Hivshu som bor i Luleå träffade hon under en berättarfestival i Ljungby 2006. Nu arbetar de tillsammans med konsten. Enligt Elisabeth är hennes personliga mål inte bara att försöka hålla den mångtusenåriga dansen vid liv, utan också att ge folk en upplevelse av den urkraft som hon menar finns i alla från födseln.
Genom den traditionella, groteska maskeringen vill hon också lyfta fram att människans sexualitet inte hänger ihop med utseendet:
- Den har inget att göra med om vi är vackra, alla har en sexualitet. Frågan är; hur ska man tackla och hantera den?