Köpte en diktsamling på ett antikvariat i Stockholm. Läste titeln aningen slarvigt; trodde mig finna dikter vid gränsen av Thule – men ett n spelade mig ett spratt.
Mitt uppsåt var enkelt. Jag ville hitta dikter om flyktingar och främlingskap. En samling med titeln Gränsen vid Thule hade möjligen varit perfekt.
Men skulle en dylik samling ha varit ett verk av Harry Martinson? Knappast.
Den persiske poeten Abu al-Rayhan Muhammad ibn Ahmad al-Biruni (948–1048) har dock beskrivit Ultima Thule:
”Folk vid den yttersta gränsen på ön Thule är mera likt vilddjur än människor. Vad levnadssätt angår, överskrider det till och med gränsen för knapphet.”
Den andalusiske geografen och historikern Abu Abdullah al-Bakri (1010–1094) var heller inte imponerad:
”Ingen seglar på detta hav (vid Thule), ty vattnet är av så tjock substans och så mörkt, och därför att det blåser så våldsamma stormar över det.”
Thule och Ultima Thule är begrepp inom grekisk och romersk mytologi för att beteckna ett landområde längst i norr eller väst. I dag antas det ha åsyftat Island eller den Skandinaviska halvön, men många alternativa tolkningar har förekommit under historien.
Gränsen vid Thule. Känns det inte igen från de senare årens politiska klimat? En del – om än inte likt vilddjur, men ändå med järnrör i sin hand – vill stå upp för det gamla Thule, dit ingen främmande ska styra sin kosa.
Men nu tillbaka till Harry Martinson och den korrekt betitlade diktsamlingen Gräsen i Thule, utgiven 1958. En samling som tolkar de svenska årstiderna så som många svenska medborgare skulle känna igen sig.
På sidan 17 dock, en dikt med titeln Flyktingen.
Sedan han återvänt ur käftarna / fann det länge spöklikt att leva. / Tyckte att det var en sked för mycket vid bordet. / Speglade sig i soppan för att se efter / om inte ... / sedan åt han sig hungrigt ända ner till tallrikens / mönster: / en jaktscen av Johsia Spode den yngre. / Utanför skallade hornen, det var höst / och någonting jagades ännu genom världen.
Den tål att läsas om och om igen. Mångbottnad och tänkvärd.
En sked för mycket vid bordet. Ändå inte plats för en hungrig? Bara en oanvänd sked och dess simpla värde i vår tillvaro där så mycket skulle kunna bjudas på.
Men vi förstår kanske inte stoltheten hos tiggaren och den hemlöse.
Mind the Gap!
Gränsen vid Thule är en sorglig gammal dröm där vi ”fornsvenskar” tror oss regera över andra människor. Gräsen i Thule är en plats som är rik på utrymme och som har en glänta för alla och envar.