Eller varför inte uppfatta marknaden som en historisk företeelse trots att under de senaste veckorna har den fått förnyad aktualitet. Hotande krav på kassaregister kan komma att skrämma bort åtminstone några av de tillresande knallarna, och detta till men för mångfalden. Åtskilliga minns också att man härom året uppmärksammade marknadens fyrahundraårsjubileum räknat från 1605.
Förunderligt nog kan man se att de djupa historiska rötterna, den mångåriga traditionen och dagens bekymmer med kassaregister hör samman på sitt sätt. Hur började således marknaden en gång?
Det konventionella svaret är att, och då för att använda ett nationellt perspektiv, så tvistade Sverige och Danmark-Norge om skatteuppbörd och handel vid Ishavskusten. Skulle den svenske kungens spjutspets, med andra ord birkarlarna från huvudsakligen kustlandet i Norrbotten, ta del av verksamheten i de norska fjordbottnarna från Narvikstrakten och norrut upp mot Nordkap? Alternativt var det Danmark eller Ryssland som hade bättre rätt till sådan verksamhet?
Så ungefär skisserades situationen åren kring 1600 och hela problemkomplexet brukar för Sveriges del kallas för Karl IX:s ishavspolitik. Till bilden hör också att Sverige måste säkra sin närvaro i det som idag kallas för svenska Lappland. Där fanns nämligen ingen erkänd gräns mot väster, där fanns ingen fast bosättning men däremot mycket av naturresurser, främst då skinn, som var en efterfrågad vara både i Mellansverige och ute i Europa.
I det sammanhanget skapade Karl IX en uppsättning marknadsplatser i skogslandet, med andra ord från söder räknat Lycksele, Arvidsjaur, Jokkmokk, Jukkasjärvi och Enontekis. Skapade och skapade kan man fråga sig. Egentligen var det hävdvunna vintervistesplatser, tillika handelsplatser från än äldre tid, som upphöjdes till officiella marknader med tillhörande kyrka, ting och naturligtvis skatteuppbörd.
Om ökat skatteuttag och framstötar mot nordnorska kusten var några inslag så följde även mera interna reformer. Redan Gustav Vasa hade utsett lappfogdar bland birkarlarna och sådana fogdar skulle svara för skatteuppbörd bland samerna i bl a Torne och Lule lappmark.
Och birkarlar var det gott om, i Lule socken fanns inte mindre än 15 stycken. Med tiden kom många klagomål mot dessa lappfogdar och istället tillsatte Karl IX vad man kan kalla en befallningsman över alla samer och därmed även över fogdarna. Det blev en holländare i svensk tjänst som fick det uppdraget. Samtidigt minskade antalet birkarlar liksom att det skedde en kyrklig omorganisation.
I Lule lappmark fanns fyra samebyar, Tuorpon, Jokkmokk, Sjokksjokk och Sirkas, som kom att bilda en egen socken. Den fick egen kyrka som en gång låg vid vårdcentralen i dagens Jokkmokk. Med det har vi nått fram till år 1607, när kyrkan kunde tas i bruk.
Det var också där som de hårdare kontrollerade birkarlarna eller handelsmännen skulle driva sin handel, men först sedan kungens fogde tagit upp skatt och köpt de skinn som kungen ville ha. Allt detta kan tyckas passa in i det övergripande mönstret, ishavspolitik vid nordnorska kusten, kyrkobyggen i skogslandet för att markera svensk närvaro i ett gränslöst område liksom nu också platser med statligt organiserad handel.
På det här sättet blir dagens vintermarknad i Jokkmokk snudd på en utlöpare av ett övergripande statligt mönster, att nyttiggöra dåtida naturresurser på Nordkalotten. Om det tidigare varit mycket tal om skinn för export till kontinenten blev med den nya ordningen från 1607 även fisk och renar av intresse. Vidare ingick Jokkmokk i en handelspolitisk omorientering över tiden.
I skogsbacken intill vårdcentralen och hembygdsgården finns idag grunder efter marknadsbodar. De undersöktes för några årtionden sedan av arkeologer. Därmed har vi kunnat spåra den ”kungliga” marknadsplatsen från 1600-talet.
Men inte nog med det. Vanligen är det svårt att datera arkeologiska fynd inom den samiska kulturkretsen men just här har vi ett undantag. Där hittades även ett trettiotal mynt, varav de två äldsta var från 1560-talet. I ena fallet rör det sig om ett mark-mynt av danskt ursprung, i det andra ett svenskt silvermynt präglat i Reval i nuvarande Estland.
Slutligen kan nämnas en rysk s k droppkopek och där talar man om 1500- och 1600-tal. Utifrån sådana myntfynd kan vi ana öst-västliga kontakter som är äldre än den svenska marknadsplatsen. Låt oss säga att det var en förbindelse från Tysfjord i Norge via Jokkmokk och Lule älv och som mest bort till Karelen och ryska Novgorod. Det skulle väl stämma med de impulser som brukar skisseras leda just från Novgorod upp mot Ishavskusten och som ingår i en nordskandinavisk bild som har början i den s k Nöteborgsfreden 1323.
Med det rör vi oss i tider långt före kyrkobygge, statlig marknadsplats och ishavspolitik. Tids nog blir också tydligt att i början av 1600-talet vrids förbindelserna till att gå i nord-sydlig riktning, att mera gälla Stockholm än Torneå, Karelen och Novgorod. Detta är också ett mönster som blivit bestående till dags dato. Därmed är vi också påtagligt nog tillbaka till de statligt påbjudna kassaregister som ska användas i trettiogradig kyla under några intensiva marknadsdagar i Jokkmokk anno 2014.