Maria Küchen bryter mot reglerna

Vad är skillnaden mellan ungdomslitteratur och vuxenlitteratur? Om man ska tro författaren och litteraturkritikern Maria Küchen; ingen.
- Jag vet inte vad ungdomsböcker är. Var går gränsen för ungdomsbok och vuxenbok? För mig finns inga sådana gränser, men när jag gav ut Sång till en fjäril var många kritiker förvånade att den gick läsa som vuxen, säger Maria Küchen när hon berättar om sitt författarskap.
Hon började tidigt att skriva och på frågan om varför hon blev författare är hon frestad att säga "för att jag är tjej".
- Jag kan nog inte säga att jag börjat skriva, jag har bara aldrig slutat. I unga år skriver många tjejer, men sedan slutar de när de blir vuxna. Men jag slutade aldrig. Det är kanske typiskt för tjejer, men jag visste inget annat jag var bra på och jag hade ett orubbligt behov av att kommunicera.

Hon debuterade som poet med Hos ljusmålaren och med åren har det blivit allt mer prosa. Men att skriva den första ungdomsboken tog tid.
- Jag bar nog med mig den i 20 år. Men det tog bara tre veckor för den att skriva sig. För det är så jag ser på det, den skrev sig och förlaget sa ja direkt. Men jag lät min 14-åriga dotter läsa boken innan jag tryckte den, av familjeskäl. Det hade ju varit pinsamt för henne om mamma hade skrivit en töntig bok, säger Küchen.
Så blev det inte. Dottern gillade boken, liksom många andra i hennes generation. Men många vuxna kom också att uppskatta boken.
- En bra bok har ju öppningar åt flera olika håll, men så fort en bok handlar om unga människor förväntas det vara en ungdomsbok. Men en bra roman kan vara en plats där människor möts oavsett ålder, även om man kan upptäcka att man upplevt helt olika saker i samma bok, säger Küchen.

Men om man ändå envisas med att tala om genren ungdomsböcker har Küchen publicerat två stycken. Dels Sång till en fjäril, dels Jag ser mig själv i en stulen spegel. Och en tredje väntar på att bli skriven.
- Jag har skrivit på en fortsättning, men jag har funderat mycket på hur jag ska skriva den. Jag kommer att låta en av huvudpersonerna försvinna och jag vet inte om man får göra så. Det är klart att jag kan göra så med mina karaktärer, men frågan är om jag kan utsätta mina läsare för det, säger hon och skrattar.

Men kommentaren bottnar i erfarenheten att man inte gör hur som helst med sina karaktärer, utan att uppröra sina läsare. Vid ett tillfälle kom en mycket upprörd kvinna fram och frågade hur Küchen hur hon kunde behandla huvudpersonerna i De behövande som hon gjorde.
- Fast vad kvinnan menade var förstås; hur kan du göra så mot mig. Jag tror att det handlar om romanen som form. Läsarna vill ha balans och rättvisa och skipar romanen inte rättvisa så blir läsarna upprörda. Kriminalromanerna använder sig av balansen, där får det vara hur hemskt som helst men det skipas alltid rättvisa. Men det är roligt för mig som författare att bryta mot reglerna och skriva som det är i verkligheten där vanliga människor drabbas av hemska saker utan att någon rättvisa skipas, säger Küchen.