Mardrömslika scenarier helt utan skyddsnät
BOKOla NilssonHundarnaNatur&Kultur
Foto:
För mig är den läsanvisningen rätt så betydelsefull för texten som sådan. För mig är roman mer berättande än vad kortprosan är. Och när nu boken består av kortprosaliknande stycken, men sammanförda till roman, så försöker även jag hitta mer berättande samband i den. Detta kan vara både till fördel och nackdel för boken.
Om man ser motståndet mot att skapa en berättelse i retrospektion som ett sätt att väcka fler frågor i läsaren än man ger svar, så är kortprosan bättre ur den synpunkten.
För den historia om destruktivitet och brist på socialisering i ungdomen som Nilsson trots allt berättar kunde vara betydligt mer stereotypisk om den liknat till exempel Svinalängorna mer. Här finns ingen vilja att vara biografisk, eller att upprätta ett fallet jag, i ett senare skede av livet.
Man kan säga att framställningen är amoralisk, det vill säga står utanför eller bredvid värderingar. Läsaren får utan skyddsnät eller berättarfilter ta del av förfärliga scener från ett tidigt tonårsliv, där missbruk, våld och dödslängtan skildras som om det vore registrerat av en filmkamera.
Det märkliga Ola Nilsson åstadkommer är att gestalta detta med en underliggande passivitet som bärande drag i bokens personer. Personernas egna handlingar känns som om de kom från någon annan, ungefär som om allt händer oavsett deras egen vilja.
Resultatet för personernas del är mardrömslikt, och deras liv saknar egentligen hopp. Gestaltningen är alltså väldigt tydlig, och etableras tidigt.
Det står tidigt i boken klart att det finns ingen dramatisk kurva som skulle föra personerna i boken förbi fyllorna och förnedringarna, mot något bättre. Därför blir scenerna alltmer en upprepning av den gestaltningen, och därmed tappar också hela framställningen i intensitet vartefter.
Läsaren kan inte vara mer chockad än vad man blir ganska snart i läsningen, och det som inträder i läsupplevelsen är snarast en avdomning av känslorna och av identifieringen med personerna. Realismen i Hundarna är grym och obeveklig, och förstärks, som jag nämnt tidigare, av kortprosaformen.
Som en variation på att hantera personligt stoff är boken lyckad, men som hel berättelse saknar den i viss mån en röd tråd. Förklaringen till detta kan ligga i Nilssons stilistiska strävan att skala av och skala bort, så att skildringen blir så "oberättad" som det går. Den rörelsen bort från samtidens allt populärare självbiografiska skildringar känns välgörande.
Så jobbar vi med nyheter