Marakatt-Labbas konst måste få ta sin tid

- Vill du ha något att äta, frågar Britta Marakatt-Labba när jag kliver innan för dörren i hennes hus i Övre Soppero.
- Fast jag har inte hunnit laga mat. Jag kom från Kiruna för en timme sedan, så det får bli mackor och kaffe, säger hon och bullar upp ett fika i köket som matchar vilken middag som helst. Intill köket finns hennes arbetsrum, med vita ljusa bänkar, tyger, nålar och tråd och en stor kamin. Det är här hon arbetar fram sina berättande broderier.
Under dagen har hon arbetat med kostymerna för Giron sámi teathers kommande föreställning Catching the wind som ska spelas på Ishotellet i Jukkasjärvi. Dessutom har hon två bokade utställningar under det här året och har idéer om att ge ut en bok med sin konst. Skribenter har hon redan - Jan-Erik Lundström från Bildmuseet i Umeå och Gunvor Guttorm som är professor i duodji vid samiska högskolan i Kautokeino, Sámi allaskuvla.
- Jag tycker om när det rör på sig, säger hon och skrattar, men erkänner att förra året var på gränsen till för mycket.
Då hade hon fyra stora utställningar runt om i Skandinavien, varav en kunde ses i Luleå under december och början av januari detta år.

Men parallellt med bildkonsten har hon arbetat med scenkonsten, både som kostymör och scenograf. Ibland med båda uppgifterna samtidigt.
- Som bildkonstnär träffar jag ju bara radion, men i teatern får man ett sammanhang och kollegor. Det är en kul miljö att jobba i och det är roligt att gräva fram kläder till föreställningar. Den här handlar om hur myggan kom till Sápmi, säger Britta och berättar att hon utgått från djuren i fabeln för att skapa sina dräkter.
- Till den här föreställningen syr jag mycket, men i vanliga fall brukar jag teckna upp mina idéer och låta någon annan sy. Nu gick inte det, så det blir till att spotta i näven, säger Britta och visar ett par byxor som ska vara med i föreställningen.
Materialen i kostymerna skiftar från ylle till skinn och traditionella skor från bällingar beroende på vilket djur som gestaltas, medan Lars Henrik Blind som spelar berättaren i föreställningen har en traditionell dräkt.
Hennes första arbete som kostymör hade hon på 80-talet då Beaivváš sámi teáhter och Dalvadis, nuvarande Giron sámi teáhter, startade. Dessutom fick hon möjligheten att göra kostym till Paul Anders Simmas film Bortom dag och natt.

Men det var redan på 70-talet som Britta Marakatt-Labba slog in på banan som textilkonstnär. Hon gick först Sunderbyn och sedan Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, med inriktning mot hantverk.
- Jag växte ju upp i den kreativ miljö och visste tidigt att jag skulle hålla på med konst. Det finns en fördom om renskötarfamiljer när det gäller konst, men vi har ju bilder inom oss och vi skapar mycket på andra sätt än genom bildkonst. Men om jag inte haft Elsa Ageli som lärare undrar jag om jag hade broderat. Det var mycket en slump, säger hon.
Hon beskriver flytten från Sunderbyn till HDK i Göteborg som något av en kulturchock.
- Det var svårt. Det var ju väldigt mycket vänsteråsikter på skolan, men det var mest prat. Det var jag och en annan tjej som kom från en renskötarfamilj och en bondefamilj, medan de andra hade en annan bakgrund och verkade gå där för att det tillhörde deras kulturella kapital. De blev väl diplomatfruar eller något sådant, säger Britta.

Själv klev hon från skolan, rakt in i den politiska hetluften i Alta-striden med verket Kråkorna.
- Den bilden blev något av en ikon för Alta-kampen. Jag var den enda som gjorde bildkonst om det då och det var mycket känslor inblandade i kampen om utbyggnaden av älven. Den bilden gjorde att jag inte fick köpa skiffer av Alta skiffer, så jag fick be en kollega att gå dit i stället, säger Britta och ler lite snett.
Och medan hennes klasskamrater gick vidare till annat, så fortsatte Britta Marakatt-Labba med konsten - och miljöengagemanget.
I dag har broderiet blivit hennes sätt att uttrycka sig. Kärnfullt, stiliserat och med en fin sensibilitet för materialet. Just materialet kan berätta mer än man tror vid första anblick. På bordet ligger ett pågående broderi, där hon använt markeringstyg som används vid rengärden och vägar för att hindra renar från att vandra som de vill. För den som aldrig mött renskötseln är det något vitt med struktur, men för den som besökt rengärden väcker materialet minnen och känslor.
- Jag brukar ta material som är gammalt och slitet. Men det är inte så ofta man får tag på det och nytt material har inte samma känsla, säger Britta och samtalet tar en omväg kring hur man skulle kunna slita reflexmaterialet på rätt sätt. Som att spika upp det på en utsatt plats och låta det hänga under en vinter. Men det är lite bökigt förstås.

Hon gör mycket själv. Då och då färgar hon stora mängder garn. Men silket har hon slutat färga. Det köper hon från en duktig firma i Thailand.
- Många frågar varför jag inte målar. Men jag behöver arbeta på det här sättet. Jag skulle tappa djupet i bilden och det jag vill förmedla. Andra frågar varför jag inte arbetar traditionellt, men det skulle bli platt. Det tar många år att bli bra, samtidigt som man också måste träna på att göra bilder. En traditionell slöjdare som ska göra bilder får ofta problem eftersom det är en annan sak än det traditionella hantverket, säger Britta.

Hon återkommer ofta till det där med att öva, att gå in för det man gör och att man inte kan gena i kurvorna. I dag är hon själv lärare under perioder på högskolan i Kautokeino, HDK och Sätergläntan och försöker förmedla sina kunskaper om broderi och vad som krävs för att bli en konsthantverkare och konstnär på yrkesnivå.
- Fast jag är ingen lärartyp. Jag har ingen naturlig pedagogik och jag är glad över att jag läst praktisk pedagogik. När jag hade gått HDK skulle jag undervisa på Samernas i Jokkmokk i början av 80-talet. Det måste ha varit bedrövligt, säger Britta och skrattar åt minnet.
Men just nu försöker hon hålla igen på undervisningen och ägna sig åt de egna bilderna.
- Jag är inne i en period då jag testar mycket och jag behöver tid till det.

Marakatt-Labbas konst måste få ta sin tid

Broderiet har efter många år i kylan blivit hett igen på senare tid. Men Britta Marakatt Labba har oberoende av trender arbetat med broderiet sedan 70-talet. Patrik Boström hälsade på i hennes ateljé under sin resa efter E45an.