Lars Molin hade mod, must, patos, obändig energi, tappade ibland omdömet men landade alltid på fötterna.
Han skrev och beskrev Sverige. Kanske kan man säga att han var Sverige - fast bra mycket roligare. Glad i mat och dryck och framförallt Stadshotellet.
Pinnpojke, vägmästare, författare, TV-dramatiker, Lars Molin kunde sätta många titlar på sitt visitkort. Under ett par decennier behärskade han dramascenen, antingen som manusförfattare eller som regissör.
Alla som är minst 50 har sett Badjävlar, Saxofonhallicken (fast vi som är petiga ser att det handlar om en klarinett), Tre kärlekar, Den tatuerade änkan.
Han plogade och plöjde och visste som vägmästare vad en boggie var på en Scania-Vabis. Lars Molin visade under 70- och 80-tal oss Landet Sverige, när Folkhemmet snart skulle krackelera. Men inte riktigt än.
I Västerbotten halkade lastbilsboggien till och hamnade i diket. Den tidiga 70-talsserien Nybyggarland som utspelas i mina hemtrakter i södra Lappmarken och handlar om jyssta nybyggares kamp mot elaka björnar och samer och där Molin skrev manus, var ett pekoral, fast minnesvärt eftersom det blev storgräl om "historieförfalskning" och annat.
Bättre för Lars Molin gick det i Norrbotten där han blev "husförfattare" vid Norrbottensteatern och utvecklade ett nära och fruktsamt samarbete med Christian Lund och samtidigt hade ork att skriva romaner och noveller.
Dramaturgen Gunilla Jensen har skrivit en rolig och samtidigt vemodig bok om energiknippet (eller dynamitladdningen, han var son till en bergsprängare) Lars Molin.
Skildringen är inte okritisk. Molins verk kunde bli pratiga, menar hon. Jag är helt enig. Tre kärlekar är pratig och överlastad. Men Saxofonhallicken behöver man inte vara svensk för att älska. Mina ryska bekanta charmas av Stadshotellet, och den söta men tafatta "Vera" som bara kan dansa till "Petite Fleur".
Lars Molin, berättar Jensen, var inte heller vidare dansör.
Men skriva kunde han. Glöm hans filmer. Läs hans böcker, Bomsalva, Lassas.
