Mannen i vårt liv

När vi är tillsammans med andra försöker vi alltid göra oss till den person de tror att vi är.
Men det är egentligen farliga grejer.
Man måste vara noggrann när man låtsas vara någon annan, skrev Kurt Vonnegut, eftersom man förr eller senare blir den person man imiterar.

Andra gånger känner vi oss egendomligt kluvna, som om vi vore två.
Vem är egentligen den där figuren som går omkring i vårt liv och vars pengar vi kvitterar ut? tänker vi då, som i onsdags när vi stod utanför banken. Vi känner honom knappt. Ja, vi har ju lärt oss hans kontokod och kan hjälpligt kopiera hans namnteckning.
Men vi vet nästan aldrig vad som rör sig i hans skalle. Om det nu rör sig där.

Då, vid bankuttaget, fick vi den idén att man borde bli närmre bekant med honom och inte bara plocka honom på pengar.
Vi skulle kunna bjuda hem honom en kväll. Vi vet ju rätt väl vad han tycker om för mat. Och nyss dök han upp med precis ett sådant vin som vi själva skulle valt till en sådan middag för två.

Fast nu när vi vandrar runt på vår hemö och beundrat vipporna i vassen har vi varit oss själva ett långt tag.
Och han, den andre, har inte synts till. Han har legat lågt. Han vill nog helst vara anonym. Så han kanske tackar nej till den där middagen när det väl kommer till kritan.

Det som är bra med ön är just att man där inte behöver vara någon särskild.
På samma sätt är man fredad när man läser, då är man egentligen också på en ö.
Och då kan man vara den som boken handlar om.
Det är därför vi har så svårt att läsa romaner där huvudpersonen är osympatisk.
Vi blir ju själva sådana då.
Å andra sidan kan man under läsningen strunta i vem man är utanför pärmarna, man kan lägga hela frågan åt sidan, detta att man ska likna en viss person eller vara sig själv.
Man är fri.