Jag gick och ruvade på ett tema om kroppen, den manliga. Kvinnan var ju redan exploaterad så till den milda grad att det inte fanns mycket att tillägga. Det var nästan så att en man börjat få nog av halvnakna poseringar. Det syntes till och med i katalogerna från gubbutikerna med skrivdragare och vedklyvar.
Förr om åren hade det varit självklart att lägga en dam på motorhuven, liksom för att locka lite extra. Och skulle man sälja någonting så oerotiskt som en vedklyv så kunde man ju alltid låta en kvinna - lagom glad - posera vid den. Numera är frånvaron av kvinnor i gubbhandelns kataloger påtaglig.
Min teori bygger på att vi karlar sett oss less på exploaterade kvinnokroppar. De där förtryckande bilderna som det debatterades om så hett för ett antal år sedan, de är mestadels kvar i reklam riktade till kvinnorna själva.
Någonting brister då i den gamla debattens logik.
Men frågan jag grunnade över handlade om vart den manliga kroppen tagit vägen, eller hur den stod sig i förhållande till kvinnans. Min teori bygger på att om kvinnan utnyttjas som sexuell symbol, så är mannens lekamen mer som en förbrukningsvara. Så här i sommartider gör en manskropp mest nytta vid vedbacken, eller så hänger man en röjsåg över hans axlar och betraktar på avstånd hur han betvingar naturen. En manskropp används för att flytta på tunga saker, ta han om träck eller andra illaluktande ting. "Jag är man, jag är brukbar." Speciellt för sådant som inte passar den gyllene kvinnan och hennes känsliga körtlar.
Jag pratar här naturligtvis om schabloner eller en slags arketyper som smyger sig in, i vart fall i mitt medvetande.
Ett annat tankespår går ut på att mannen i gestalt av fader mer eller mindre är försvunnen.
En eftermiddag då jag satt och läste sagor för min då femåriga dotter, vände hon sig plötsligt om och sa:
- Men var är pappan?
Vi hade läst ett tiotal sagor, och hon hade förstås noterat titlar som Mamma mu, att sången lyder Mors lilla Olle. Värt att notera är också att i sagan så var det mamman som var hemma med Jens och bakade bullar. Pappan nämndes aldrig. "Mamma höna tyckte om sin lilla kyckling."
Pappan var borta, satt i traktorn, bodde på hotell, eller var i värsta fall helt enkelt ickeexisterande. Ungefär som i barnens dagisvärld, eller i Hattstugan av Elsa Beskow. I barnlitteraturen finns alltså en radikal könsdiskriminering som helt enkelt tvättat bort fadern.
Spermierna har Tomtemamman köpt på burk.
Institutionerna bekräftar och befäster. Av de som arbetar inom barnomsorgen är 99 procent kvinnor. Mannen kommer vanligtvis till dagis i blåställ för att skotta snö eller byta glödlampor, ungefär som den vaktmästare som så bitterklokt kommer in i Kristina Lugns pjäs Tant Blomma. Lilla Gugge blir smått skräckslagen. Hjälp, en gubbe! Den här sortens varelse har barnet aldrig stött på förut.
Utraderad väntar fadern på sin revansch. Bokförlaget Alfa beta har just gett ut fler böcker om BÄBIS, av Ann Forslind, där tittutleken slutar med att barnet hittar sin...mamma. Naturligtvis. Om vi sedan bläddrar i BÄBIS gnällig blir i förstone mina teorier bekräftade. Var är pappa? Borta! (Som vanligt...)
I jakten på fadern måste bäbisen nu forcera en mycket svåröppnad dörr. Men se! Därinne i köket, klädd i tofflor och ett gulrutigt förkläde, står nu pappan och steker köttbullar.
Sagan fick ett annat slut, för en gångs skull. Men vid mötet med pappan är bäbisens ansiktsuttryck fortfarande moloket. I förra sagan sken Bäbis upp som en sol vid åsynen av mamman. Pappan är ju som sagt bara ett verktyg.
Det är inte förrän köttbullarna kommit ner i magen som Bäbis kan bli glad igen.