Han var ofta arg och förbannad. Vresig och lättstött. Avskydde hyckleri, men också beröm eftersom han tvivlade på att det bottnade i ärlighet. Han var ego, fåfäng och hade en kvinnosyn som milt sagt kan diskuteras. Men hans eld var den största i Sverige. Eller var det hat han menade, Johan August Strindberg, vars far var ångbåtskommissionär och mor en "tjänstekvinna".
Hans rika produktion kan dock ingen ta ifrån honom och som dramatiker är han alltjämt spelad världen över. Henning Mankells nio enaktare om nationalskalden (det ordet skulle han ha ogillat) Strindberg innehåller däremot inget direkt nytt om karaktären och människan. Jag ser Lögnhalsarna, som tog 15 år att skriva, som en hyllning av många under året.
Strindbergs liv var som bekant också huvudkällan till hans skapande. Det skildras i enaktaren Skådespelarskan som utspelas i en tom teatersalong under tidigt 1870-tal.
August möter där en sömmerska som fixar den unge statistens trasiga byxor. Ett samtal om livet och teater tar vid där delarna till slut går ihop. Här krockar den kommande dramatikerns sanningslidelse mot en verklighet en annan helst vill glömma. Pjäsen har ett klassperspektiv fast här kring frågan varför en medelklasskille ska ha rätt att använda en sömmerskas sorg att skapa konst ur? Oavsett om den flinka sömmerskan talat sanning eller inte.
Klassperspektivet återkommer i flera av Mankells enaktare och i Skjortorna i Neapel, skriven på 1990-talet och själva grunden till boken, möts Strindberg och Hjalmar Branting för första gången. Året är 1876 och över några flaskor vin pratar de framför allt om världspolitiken. Strindberg är lätt vresig, medan den betydligt yngre Branting både förskräcks och fascineras av författaren bredvid honom.
Det är lätt att förstå Brantings kluvna känslor visavi August Strindberg. Hela karl’n var ju stundom ett superreceptivt minfält. Ord var på liv och död och en oklar antydan vid fel tillfälle kunde få himlen att mulna snabbare än kvickt.
I grund och botten var nog denna ordkonstnär och dramatiker en osäker människa. Det berättar inte minst hans tvivel på om var en riktig man med "normal pittlängd", som skildras i Bergslärkan.
Lögnhalsarna, som är rappt och rakt skriven dialog, kan man dock både ha och vara utan. Kanske kan den i bästa fall väcka lust att läsa den hyllades egna texter.