Mångfacetterad roman om livsinsikt
BOKPåminnerskanAnne Tyler Översättning: Ingegerd ThungströmDamm förlag
Det låter som en typisk Tyler-bok, det där om livsinsikten. Oftast når hennes personer klarhet men det sker nästan alltid i efterhand, när det redan är för sent; hennes hjältar och hjältinnor får nöja sig med att bli klokare, inte lyckligare.
Vad är det förresten som är "viktigast i livet"? Formuleringen är lite oroande. Men just det temat är viktigt i Tylers böcker. Det finns utöver mästerligt tecknade bilder av vardag och vanligt liv ett djupt allvar och det rör själva existensen, hur vi hanterar våra möjligheter och skyldigheter.
När Liam vaknar upp efter den första natten i sin nya lägenhet har han ett stort bandage om huvudet. Han ligger på sjukhus, är vid språkligt god vigör men har drabbats av minnesförlust. Han får veta att han blivit nedslagen av en inbrottstjuv.
Men vi var med när han packade upp sina saker i det nya hemmet och vet redan en del om honom. Han är nypensionerad, struntar fullkomligt i ting och prylar, älskar sina böcker, drömde en gång om att bli filosof men hamnade som lärare på en grundskola. Han har tre döttrar som tycker att han är hopplös, att han spatserar runt i en annan värld än de.
Berättartekniskt och språkligt är det inga konstigheter. Rösten i romanen, berättarens stämma, ligger så nära Liam att det i praktiken är hans tankeflöde vi möter. Inga kommentarer läggs egentligen till de där flödet som inte Liam själv kunde gjort. Ändå blir han fenomenalt levande. Man undrar ju hur hon bär sig åt.
En del av förklaringen är Liam själv. Han är en sådan hjälte som bara Tyler kan uppfinna, en sorgmodig, osentimental utkantsmänniska, tilltufsad av livet och ändå på något vis oåtkomlig, skyddad av sin ensamhet och gedigna bildning. Han får inte mycket kärlek, konstigt, tänker man, han som verkar så klok och mild. Och han möter livets prövningar med en torr, underskruvad humor som är smittsam.
Han tror att om han bara får tala med rätt människa om den där minnesluckan efter slaget i skallen ska allt klarna. Och rätt person är en kvinna han ser på sjukhuset; hon håller ordning på en rik knös som också har problem med minnet. En sådan påminnerska skulle jag behöva, tänker han, och lyckas också genom ett par listiga manövrer skapa en relation till henne, en tjugo år yngre kvinna, också hon en outsider, men varm, intuitiv, överbliven. De är med andra ord som skapta för varandra - men så lätt är det aldrig i Tylers romaner. Och berättelsen svänger och blir dramatisk när det visar sig att hon inte riktigt är den Liam tror.
Hon får honom att säga sådant om sig själv och sitt liv som han inte kände till, det är som om han lyssnar "till sina egna ord ur någon annans mun". Och rätt som det är säger den där andra munnen att hon och han kanske kan leva ihop.
Liams liv förändras också på andra sätt. En dotter med pojkvän flyttar in. Han får ta hand om ett barnbarn ibland. Och emellanåt fyller Tyler lägenheten med människor. Då är hon i sitt esse, hon älskar den sortens överbefolkade scener. Och då märker man också hur mästerlig hennes dialog är.
Att bygga en berättelse är väl som att ta mått på och sy upp ett par byxor. Författaren är en sorts skräddare. Och tyget och stoffet måste passa precis till personerna och förloppen. I efterhand kan jag se hur väl de där byxorna sitter på textens kropp. Människorna rör sig ledigt och självklart. Handlingen är noga tillskuren och intrigen säkert klädd i detaljer, skiften och förvecklingar. I vår tid har ju nästan alla romaner för stora byxor, de hänger där som stora påsar.
Vad författare vet mycket! De tycks möta en större omvärld och ha rikare kontaktytor än vi andra. Här finns en enastående scen där Liams styvmor ska spå Liam. Jag har svårt att tro att det avsnittet är ren uppfinning. Den där spåkäringen måste ju finnas i sinnevärlden, tänker jag. Tur att Tyler ordnade så att vi fick träffa henne!
Det är väl sådana möten litteraturen är till för; så att vi kan se och begripa världen bättre.
FAKTA
Så jobbar vi med nyheter